Inte för att det är läskigt i traditionell mening (okej, lite därför) utan för vad den återuppväckta tv-serien påminner mig om.
Jag är snudd på bb-kompis med kultserien om mordet på den unga Laura Palmer som mynnar ut i övernaturligheter. Ugglorna är inte vad de verkar vara, och så vidare. ”Twin Peaks” började sändas den 8 april 1990 och jag föddes den 25 maj. Jag såg den så klart inte då även om den genom min barndom varit exempel när en tv-deckare varit för snurrig, ”nej usch det är som i ’Twin Peaks’!”. Jag såg de två första säsongerna och filmen ”Fire walk with me” (1992) i ett svep långt senare, då jag låg sjuk i feber i ett studentrum i Lund. Rekommendation: gör inte det om du vill undvika att dröm och verklighet flyter samman till en perfekt kopp svart kaffe.
Bara några dagar innan jag fyllde 27 kom ”Twin Peaks” tillbaka. Trots folk som pratar baklänges och armar som växer på träd är det otäckaste när jag ser de nya avsnitten påminnelsen om tiden som gått. Den bästa specialeffekten kommer av att ingen av skådisarna från originalet blivit för stor. Bortsett från Michael Ontkeen som pensionerat sig från skådespeleriet och Lara Flynn Boyle som hoppade av redan innan filmen har hela gänget ställt upp igen. Hårfästen har krupit uppåt, hårstrån tappat färg och magar vuxit. Jag får samma känsla som när jag såg Richard Linklaters ”Boyhood” (2014) som spelades in under elva år och gjorde skådespelarnas egna vuxenblivande till en häpnadsväckande topping på den skildrade.
Det var inte längesen jag skrev om nostalgi här, jag försöker att inte göra det igen, det handlar snarare om hur tid används som konstnärligt verktyg. Den ryske regissören Andrej Tarkovskij har kallat film för att skulptera i tid. Lynch/Frost och Linklater gör sina skulpturer av tid, förfluten tid. Den bästa scenen av den nya säsongen av ”Twin Peaks” hittills är slutscenen i avsnitt två som fångar känslan av att sitta på en bar och helt plötsligt se någon man inte sett på länge. Effekten dubbleras: man ser skådespelarna gestalta det och man känner det själv, känner igen sig.
Kanske påverkar det mig extra starkt vid den här tiden på året, jag blir alltid sentimental av att fylla år, men också för några veckor sedan kände jag likadant. Jag var i Köln och såg på hockey-VM och det var som att gå runt i TV 3:s korniga bilder jag minns från barndomen. Berusade män som tvingat ner sina ölmagar i tajta landslagströjor (märkligt nog verkade många vara av en gammal 90-talsmodell) och ”Sverige!” – klapp, klapp, klapp.
Man kan upptäcka hur tid har gått också genom hur den verkar ha stått stilla. Jämte något statiskt förstärks ens egna förändring. Precis som att mordet på Laura Palmer och allt mystiskt som följde blev extra kusligt av att det hände i det trivsamma lilla samhället Twin Peaks, där det verkade som att tiden stått stilla.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/6-2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar