Är det här verkligen Afrika?

Ett akaciaträd och en orange solnedgång över savannen. Så ser Afrika ut om vi ska tro bokomslagen. I ett inlägg på bloggen med det ironiska namnet ”Africa is a country” visar ett kollage hur snarlika många omslag till böcker som utspelar sig i Afrika är – akaciaträd och orange solnedgång – oavsett vad de handlar om eller var författaren kommer ifrån. ”In short, the covers of most novels “about Africa” seem to have been designed by someone whose principal idea of the continent comes from The Lion King” skriver bloggens redaktör Elliot Ross.

I Sverige har det på sina håll sett bättre ut. ”Ni gör vackra omslag som beskriver vad boken handlar om och inte innehåller någon fånig idé om vad Afrika skulle kunna tänkas vara.” sa den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie i en intervju med SvD (26/10-2013) och berättade om skräckexempel med giraffer, lejon och djungel på framsidan av hennes böcker (trots att de delvis utspelar sig i USA).

Men jag studsar vid omslaget till Modernistas nya svenska utgåva av Nobelprisfavoriten Ngugi wa Thiong’os debutroman ”Upp genom mörkret”. Ngugi wa Thiong’o är en politiskt medveten författare vars fantastiska ”Om icke veterkornet” (1967), där den kenyanska självständighetens komplexitet skrivs fram i skildringen av flera människoöden, i sig är snudd på värd Nobelpriset.

1970 övergav han ”James Ngugi” och antog sitt kikuyunamn Ngugi wa Thiong’o och skriver sedan 1978 inte sina böcker på kolonisatörens engelska utan på kikuyu, som trots att det talas av drygt sju miljoner kenyaner saknar officiell ställning. Ngugi wa Thiong’o lever i exil sedan 1982 och har varit aktiv i den postkoloniala debatten (bland annat med essäsamlingen ”Decolonising the Mind” från 1986).

Detta verkar ha gått Modernista förbi som valt att förpacka hans ”Upp genom mörkret” med ett slags kollage mot en bakgrund av ett ökenliknande landskap bestående av en tiger i svartvitt, en grön militärbasker, en svart persons öga samt ett slags färgglatt mosaikmönster. Deras utgåvor av andra titlar av Ngugi wa Thiong’o ser liknande ut: här finns gamar, hyenor och antiloper. Inga akaciaträd och solnedgångar, men ändå snudd på bingo för symboler som används för att förenkla och exotifiera Afrika. Visst, symboler på ett omslag kan fungera som förenkling och presentation av bokens handling. Men jag har svårt att se en antilop som symbol för, säg, det spanska självständighetskriget, om det nu är det syfte den fyller på omslaget till ”Om icke vetekornet”.

Modernistas initiativ till att på nytt ge ut Ngugi wa Thiong’o är berömvärt, men paketeringen är ovärdig.

Och det finns värre exempel: omslaget till Leopard förlags nya svenska utgåva av den moçambikiska författaren Mia Coutos ”Jerusalem” pryds av… trumvirvel… ett akaciaträd och ett orangegult landskap.

Det är 2015 nu, jag önskar att vi hade kommit längre.

(Publicerad i Svenska Dagbladet 30 oktober 2015)

"Svetlana Aleksijevitj – bäst enligt smakdomarna i Gamla stan"

Då var det de där tiderna igen, då till och med spelbolagen och kulturchefernas husdjur intresserar sig för litteratur.  När jag tittar på tv-sändningen från Börshuset slår det mig hur utdelningen av Nobelpriset i litteratur för tankarna till den heligaste av ritualer.

Efter månader av diskussioner bakom lykta dörrar är det namn som lämnar den ständige sekreterarens läppar vit rök som snabbt sprider sig och lägger sig som en dimma över världen. Den viskar att vi har en ny bokpåve, att ännu en författare har dubbats till riddare av Stora Ordet och för alltid förts in i den bläckblodiga successionsordning som började med fransmannen Sully Prudhomme 1901.

Nu är pristagaren betraktad som upphöjd, en av de verkligt stora, och del av det som brukar kallas kanon, det som bör läsas av alla, kvalitetslitteraturen.

I år är det Svetlana Aleksijevitj tur. Gott så, det värmer ett journalisthjärta. Men det är alltså inte på hennes författarskap jag tänker utan på själva ritualen, ett exempel på hur vi alltid tycks vara i behov av en smakdomare (en position historiskt sett förbehållen personer från det bildade borgerskapet) någon som säger åt oss vad som är bra.

I sin dagbok reflekterar den polske författaren Witold Gombrowitz över detta:

"Är det nu ett mästerverk som borde fylla oss med hänförelse – varför är då vår känsla ängslig, osäker och famlar i blindo? Innan vi faller på knä tänker vi efter om detta är att räkna med som ett mästerverk, vi frågar oss räddhågset om vi ska låta oss bedåras, vi tar noga reda på om vi har rätt att uppleva de himmelska känslorna – och först därefter ger vi oss hän."

Så kommer kanske vissa läsare som nu hittar till en bok av Svetlana Aleksijevitj att känna, att liksom tänka att det är dem det är fel på om den inte faller dem i smaken. Med det sagt är det så klart utmärkt att Nobelpriset för fram något som annars skymts av alla deckare, vampyrer och smiskande entreprenörer. Priset är också en årlig chans att med myrsteg förändra ovan nämnda kanon: vem som läses i skolorna, vem som får stå staty och hamnar på frimärken. Med andra ord har ritualen potential att göra kanon lite mindre vit och manlig. Man kan dock fråga sig hur Svenska Akademien tagit till vara på den chansen. Svaret på de vanliga frågorna – varför så få kvinnor? varför så många svenska och européer? – är enkel; den vilar i sällskapets sammansättning. Ett sällskap bestående av sex svenska kvinnor och tolv svenska män (övervägande från det bildade borgerskapet).

Om vi tittar närmare på själva ritualen är den ett inventerat isberg. Där bilden av pristagarens författarskap som universellt sett god litteratur, som sätter subjektiveten ur spel, detta är något man ska tycka om, är den väldiga synliga toppen medan den betydligt snävare sanningen finns dold under ytan. För vad är Nobelpriset i litteratur, egentligen? Det är Svenska Akademiens senaste tolkning av en gammal dynamitgubbes testamente. Att belöna den som "under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta" genom att skriva "det utmärktaste i idealisk rigtning".

Nobelpriset i litteratur är alltså ett enskilt smakomdöme, förvaltat som ett kollektivt sådant, fattat av ett slutet sällskap på möten som hemligstämplas i 50 år. Alltså fjärran en objektiv sanning av samma slag som att den som vinner OS-guld i 100 meter är snabbast i världen.

Det tåls att påminna om när Svetlana Aleksijevitj namn nu flyger över jordklotet. Hon var bäst 2015, enligt 17 personer i Gamla stan.

Fotnot:

Det finns 18 ledamöter i Svenska Akademien men Kerstin Ekman (stol nummer 15) deltar inte i verksamheten sedan 1989.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 9 oktober 2015)

Mobil propaganda i rysk filmpolitik

Det ryska filmbolaget Teterin Films satsar på containerbiografer som sätts upp runt om i landet nästa år, skriver The Atlantic. Enligt filmbolagets chef för att nå den tredjedel av Rysslands befolkning som i dag inte har tillgång till biografer.

Biograferna ska främst visa rysk film, enligt The Moscow Times, och att försöka bryta Hollywoods dominans på de inhemska biograferna är ett klassiskt knep för att värna den nationella kulturen. Men historiskt sett har film även varit central i propagandamaskinerier. Som under Sovjet-eran: då ”agitiki” – korta filmer med syfte att entusiasmera folket och vinna över meningsmotståndare – visades också i jättelandets mest avlägsna hörn.

Frågan är hur mycket konstnärlig frihet som ryms innanför containerväggarna. President Putin har sagt att den ryska filmen ska främja patriotism och bilden av Ryssland i förra årets Oscarbidrag "Leviathan" gillades inte av kulturministern.

Sett i det ljuset kan containrarna mycket väl komma lastade med Putins propaganda.

(Publicerad i Expressen 6/10-2015)