"Svetlana Aleksijevitj – bäst enligt smakdomarna i Gamla stan"

Då var det de där tiderna igen, då till och med spelbolagen och kulturchefernas husdjur intresserar sig för litteratur.  När jag tittar på tv-sändningen från Börshuset slår det mig hur utdelningen av Nobelpriset i litteratur för tankarna till den heligaste av ritualer.

Efter månader av diskussioner bakom lykta dörrar är det namn som lämnar den ständige sekreterarens läppar vit rök som snabbt sprider sig och lägger sig som en dimma över världen. Den viskar att vi har en ny bokpåve, att ännu en författare har dubbats till riddare av Stora Ordet och för alltid förts in i den bläckblodiga successionsordning som började med fransmannen Sully Prudhomme 1901.

Nu är pristagaren betraktad som upphöjd, en av de verkligt stora, och del av det som brukar kallas kanon, det som bör läsas av alla, kvalitetslitteraturen.

I år är det Svetlana Aleksijevitj tur. Gott så, det värmer ett journalisthjärta. Men det är alltså inte på hennes författarskap jag tänker utan på själva ritualen, ett exempel på hur vi alltid tycks vara i behov av en smakdomare (en position historiskt sett förbehållen personer från det bildade borgerskapet) någon som säger åt oss vad som är bra.

I sin dagbok reflekterar den polske författaren Witold Gombrowitz över detta:

"Är det nu ett mästerverk som borde fylla oss med hänförelse – varför är då vår känsla ängslig, osäker och famlar i blindo? Innan vi faller på knä tänker vi efter om detta är att räkna med som ett mästerverk, vi frågar oss räddhågset om vi ska låta oss bedåras, vi tar noga reda på om vi har rätt att uppleva de himmelska känslorna – och först därefter ger vi oss hän."

Så kommer kanske vissa läsare som nu hittar till en bok av Svetlana Aleksijevitj att känna, att liksom tänka att det är dem det är fel på om den inte faller dem i smaken. Med det sagt är det så klart utmärkt att Nobelpriset för fram något som annars skymts av alla deckare, vampyrer och smiskande entreprenörer. Priset är också en årlig chans att med myrsteg förändra ovan nämnda kanon: vem som läses i skolorna, vem som får stå staty och hamnar på frimärken. Med andra ord har ritualen potential att göra kanon lite mindre vit och manlig. Man kan dock fråga sig hur Svenska Akademien tagit till vara på den chansen. Svaret på de vanliga frågorna – varför så få kvinnor? varför så många svenska och européer? – är enkel; den vilar i sällskapets sammansättning. Ett sällskap bestående av sex svenska kvinnor och tolv svenska män (övervägande från det bildade borgerskapet).

Om vi tittar närmare på själva ritualen är den ett inventerat isberg. Där bilden av pristagarens författarskap som universellt sett god litteratur, som sätter subjektiveten ur spel, detta är något man ska tycka om, är den väldiga synliga toppen medan den betydligt snävare sanningen finns dold under ytan. För vad är Nobelpriset i litteratur, egentligen? Det är Svenska Akademiens senaste tolkning av en gammal dynamitgubbes testamente. Att belöna den som "under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta" genom att skriva "det utmärktaste i idealisk rigtning".

Nobelpriset i litteratur är alltså ett enskilt smakomdöme, förvaltat som ett kollektivt sådant, fattat av ett slutet sällskap på möten som hemligstämplas i 50 år. Alltså fjärran en objektiv sanning av samma slag som att den som vinner OS-guld i 100 meter är snabbast i världen.

Det tåls att påminna om när Svetlana Aleksijevitj namn nu flyger över jordklotet. Hon var bäst 2015, enligt 17 personer i Gamla stan.

Fotnot:

Det finns 18 ledamöter i Svenska Akademien men Kerstin Ekman (stol nummer 15) deltar inte i verksamheten sedan 1989.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 9 oktober 2015)