Tänk dig att häktas en morgon utan att ha gjort något ont, för att parafrasera början av Franz Kafkas ”Processen”. Det kan hända. Särskilt om du är annorlunda.
Att se ”Uppdrag Granskning” om Christer Pettersson på SVT Play får mig att tänka på Kafka. Och på ångesten i att som Pettersson vakna upp efter några dimmiga dagar anklagad för att ha begått ett brott. Men inte något vanligt inbrott, innehav eller misshandel – utan ett statsministermord.
Jag vill göra något ovanligt och pausa där. Varken fokusera på om Pettersson gjorde det eller Cluedo-gissa mig hela vägen fram till en konspirationsteori: CIA! Ryssarna! Aliens!
Mejl från privatspanare undanbedes.
Nej, jag fascineras i stället av vad det är som gör en person till en misstänkt, en 42-åring till ”42-åringen”. I Petterssons fall är det så klart hans kriminella livsstil. Han var en dråpdömd välkänd missbrukare i Stockholm. En av The Usual Suspects.
Men sedan finns det andra. Personer som är misstänkt ovanliga och därför blir misstänkta.
Som den så kallade ”33-åringen”, en lärarvikarie från Jämjö med mustasch och högerextrema åsikter, som blev en av polisens första huvudmisstänkta för Palmemordet.
Just Palmeutredningen är en särskild magnet för diverse skuggfigurer. ”Där finns fler olycksbarn än ett samhälle ska kunna rymma”, skriver Stefan Lindberg i sin ”Nätterna på Mon Chéri”, ett fiktivt porträtt av just ”33-åringen”.
Hur lite krävs egentligen för att betraktas som en skum figur och förr eller senare hamna i polisens sökarljus? Och vem vet vad som händer då? Vilka som blir fantombilder och namn i hemligstämplade rapporter säger något om vilka som vårt samhälle ser som avvikande.
Jag tänker på de tre ungdomarna i West Memphis som dömdes för morden på tre pojkar 1994. Bevisningen var svag, men tonåringarna klädde sig i svart och lyssnade på hårdrock.
Och på ”35-åringen”, en av de första misstänkta för mordet på Anna Lindh. Han var en ökänd mytoman i Lund, skildrad bland i Simon Gärdenfors seriebok ”Lura mig!”.
Jag har nyss läst ”Jakten på Johnny Bode - skandalernas man” (efter en snudd på lika spektakulär jakt för att få tag i boken som inte längre trycks). I den citerar författaren Ingmar Norlén bland annat ur en Säporapport som visar hur en tur på Malmö-Köpenhamn-färjan, där artisten Bode druckit och ätit tillsammans med en förläggare, bevakats av en agent.
Var han verkligen Säpo-material?
När han var försöksutskriven från mentalsjukhuset St. Sigfrid satte Bode bland annat upp en revy för quislingar och nazister i Norge. Och visst utgav han sig ibland för att vara spion. Men också för att vara ”fröken Florence Stephens från Huseby” insvept i en stulen päls.
Jag kan inte låta bli att undra hur nära jag själv är att dra blickar från poliser och hederliga medborgares blickar till mig – bli ”27-åringen” i valfri utredning. Hur ska man då komma ihåg exakt var man befann sig vid en tidpunkt eller hålla reda på vardagsdetaljer?
Att på offentliga platser skratta högt åt den osannolika boken om Bode kanske räcker? Eller att min webbhistorik inför skrivandet av den här krönikan är fylld av sökningar som ”CIA”, ”Säpo” och ”Palmemordet”…
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/3-18)
