När den amerikanska tidskriften The Nation nyligen publicerade Anders Carlson-Wees dikt ”How-To” väckte det starka reaktioner, skriver bland andra The Guardian.
Diktjaget som är en svart hemlös person har skrivits fram av skrivits Carlson-Wee, som är vit. I dikten står det bland annat: ”Don’t say homeless, they know // you is. What they don’t know is what opens // a wallet, what stops em from counting // what they drop”,
Något som fick både tidskriften och poeten själv att be om ursäkt för ”smärtan han orsakat” på Twitter:
”Jag ville med den här dikten visa på hemlöshetens osynlighet, och det fungerar uppenbarligen inte. Att trampa ens i närheten av blackface skrämmer mig och jag är djupt ångerfull.”
Carlson-Wee donerade till och med sitt arvode till ett härbärge för hemlösa.
Ursäkterna fick Stephen King att ge sig ut på Twitter med ett bekant vokabulär:
”The Nation ber om ursäkt för att ha publicerat en dikt av en vit man som använder svart jargong. Vad kommer sen? Ursäkter från kvinnor som skriver från manligt perspektiv, eller vice versa?”
Varpå författaren Roxane Gay svarade:
”Det är inte att en vit man använde svart jargong. Det är att han gjorde det dåligt och inkonsekvent och det är ett problem. Det visar på en brist på nyansering och förståelse för att vara svart och nu mer än någonsin behöver vi nyansering och förståelse Mr King.”
Problemet med dikten är enligt min mening just att den imiterar en jargong (på engelska vernacular). Ställt jämte en författares vanliga språk understryker greppet de språkliga skillnaderna – och etablerar den imiterade som den andre.
I samma fack kan författare som försöker återge dialekter eller ”arbetarspråk” placeras. Du kanske själv kommer från arbetarklassen eller en liten ort men du är inte där nu, nu betraktar du uppifrån, liksom. När det gäller vita som imiterar minoriteter blir det oftare rasism än realism.
Stephen King förskjuter diskussionen till att handla om något annat än verket (känner ni igen mönstret?). Att refusera eller be om ursäkt för en dikt för att den inte håller är inte samma sak som att censurera en obekväm åsikt.
Roxane Gays svar till Stephen King påminner om en slags linje 3 som jag tänkt på i den senaste tidens liknande debatter. Där linje 1 är att helt undvika allt som kan uppfattas som stötande och linje 2 att, likt King, varna för censur så fort kritik väcks mot att vilken smörja som helst släpps fram. Linje 3 lyder: fuck moral och alla gränser – så länge det du gör är jävligt begåvat.
För att göra en överträdelse måste det vara värt det, det konstnärliga värdet måste vara högt. Här blir det så klart svårt, för vad är konstnärligt värde? Kontexten kan spela in, liksom upphovspersonen. Att som vit (likt Carlson-Wee) bara skriva en oreflekterad dikt ur en svart persons perspektiv är inte särskilt begåvat men att till exempel göra det med intertextuella ordval för att visa på hur okunnigt vita författare historiskt sett skildrat minoriteter kan vara det.
Det är bara mina tankar. För värdeomdömen är högst subjektiva, det konstnärliga värdet svårgreppbart.
Men låt oss diskutera det istället.
(Publicerad i Sydsvenskan 30/8-2018)
