Så kallad storytelling är överallt.
Och sommaren tycks vara dess högsäsong.
Den amerikanska konstnären Julie Poitras Santos anordnade nyligen vandringar i Ronneby där deltagarna fick dela med sig av sina berättelser. Och på Linnéuniversitetet kan man gå en kurs i storytelling. Och då handlar det inte främst om att äntligen få skriva typ de där science fiction-novellerna utan om att ”skapa intresse och mytologi runt produkter, personer, roller eller arbete” enligt kursbeskrivningen.
Just nu läser jag ”Transit”, andra delen i den brittisk-amerikanska författaren Rachel Cusks trilogi som inleds med ”Konturer” (nyss utkommen på svenska). Böckerna kan läsas som en hyllning till just storytelling, då de helt och hållet byggs upp av berättelser huvudpersonen Faye får av människor hon möter.
Med det greppet påminner Cusk om att allt handlar om berättelser. Dels den stora berättelsen, om oss själva, som ständigt ändras och fylls på, för att hitta ny spänning, som i manusrummet till en långkörare på tv. Dels flera små berättelser som för stunden kan passa den stora, permanent införlivas i den – eller sorteras bort.
Långt innan storytelling blev ett svengelskt modeord i munnarna på parfymerade människor med LinkedIn-konto så har vi människor berättat saker för varandra. Redan vid lägerelden... nej, det där vet jag faktiskt inget om (bara lite storytelling). Men tänkt bara på hur du gärna lyfter fram roliga detaljer (en gubbe snubblade vid äggen, en fågel dödskraschade mot rutan) och skalar bort de tråkiga (det var kö till kassan, det var kallt vid mejerivarorna) när du ska berätta för någon att du varit och handlat.
Den amerikanska konstnären Julie Poitras Santos anordnade nyligen vandringar i Ronneby där deltagarna fick dela med sig av sina berättelser. Och på Linnéuniversitetet kan man gå en kurs i storytelling. Och då handlar det inte främst om att äntligen få skriva typ de där science fiction-novellerna utan om att ”skapa intresse och mytologi runt produkter, personer, roller eller arbete” enligt kursbeskrivningen.
Just nu läser jag ”Transit”, andra delen i den brittisk-amerikanska författaren Rachel Cusks trilogi som inleds med ”Konturer” (nyss utkommen på svenska). Böckerna kan läsas som en hyllning till just storytelling, då de helt och hållet byggs upp av berättelser huvudpersonen Faye får av människor hon möter.
Med det greppet påminner Cusk om att allt handlar om berättelser. Dels den stora berättelsen, om oss själva, som ständigt ändras och fylls på, för att hitta ny spänning, som i manusrummet till en långkörare på tv. Dels flera små berättelser som för stunden kan passa den stora, permanent införlivas i den – eller sorteras bort.
Långt innan storytelling blev ett svengelskt modeord i munnarna på parfymerade människor med LinkedIn-konto så har vi människor berättat saker för varandra. Redan vid lägerelden... nej, det där vet jag faktiskt inget om (bara lite storytelling). Men tänkt bara på hur du gärna lyfter fram roliga detaljer (en gubbe snubblade vid äggen, en fågel dödskraschade mot rutan) och skalar bort de tråkiga (det var kö till kassan, det var kallt vid mejerivarorna) när du ska berätta för någon att du varit och handlat.
Samtidigt utgör berättelserna vi
berättar för andra människor kittet mellan oss och dem. ”Ett liv utan dessa
saker är ett liv utan en story” skriver Cusk om ett liv utan partner, familj
eller hem.
Det är svårt att inte tänka på Joan Didions citat ”we tell ourselves stories in order to live”.
Särskilt sommaren känns som historieberättandets tid. Inte bara på grund av ”Sommar i P1” ger oss en och en halv timme omsorgsfullt vakuumförpackat liv varje dag. Utan då hela sommaren är en nedräkning mot den oundvikliga frågan: ”Vad har du gjort i sommar?”
Det är svårt att inte tänka på Joan Didions citat ”we tell ourselves stories in order to live”.
Särskilt sommaren känns som historieberättandets tid. Inte bara på grund av ”Sommar i P1” ger oss en och en halv timme omsorgsfullt vakuumförpackat liv varje dag. Utan då hela sommaren är en nedräkning mot den oundvikliga frågan: ”Vad har du gjort i sommar?”
Som kommer att komma så fort du
återvänder till skolan eller jobbet efter ledigheten.
Och då är det bäst för dig att du har en story redo. Om en utomjording landade på jorden nu skulle jag inte bli förvånad om hen gjorde tolkningen att det rentav är därför vi är lediga. Så att vi ska kunna göra något som håller i fikarummet, helst trumfar kollegorna. Åtminstone ha tid att ljuga ihop något.
Jag har för mig att det till och med var en fast punkt att berätta vad man gjort på sommarlovet när man kom tillbaka till skolan. Något som brutalt blottlade klassens klasskillnader.
Och även om man gör som nästan alla politiska partier inför valet och bortser från att vi lever i ett klassamhälle så duger det inte att göra det som kanske egentligen är allra skönast (ingenting).
Och då är det bäst för dig att du har en story redo. Om en utomjording landade på jorden nu skulle jag inte bli förvånad om hen gjorde tolkningen att det rentav är därför vi är lediga. Så att vi ska kunna göra något som håller i fikarummet, helst trumfar kollegorna. Åtminstone ha tid att ljuga ihop något.
Jag har för mig att det till och med var en fast punkt att berätta vad man gjort på sommarlovet när man kom tillbaka till skolan. Något som brutalt blottlade klassens klasskillnader.
Och även om man gör som nästan alla politiska partier inför valet och bortser från att vi lever i ett klassamhälle så duger det inte att göra det som kanske egentligen är allra skönast (ingenting).
Det ska jag tänka på i sommar medan
jag läser klart Cusks trilogi.
Sen tänker jag göra ingenting.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4 juli 2018)
