Julen – den stora världskonspirationen

Det är jul och jag är uppskrämd.

Varför?

Vi har alla blivit lurade i en stor världskonspiration.

Årets julklapp är en elcykel. Det är det nog inte många som har missat. Vad troligen några färre vet är att Svensk Handel står bakom Årets julklapp och vill med utmärkelsen ”skapa intresse för julhandeln och öka försäljningen”. Så har det varit ända sedan Bakmaskinen blev Årets julklapp 1988 och har rullat vidare via personliga favoriter som ”Internetpaketet” (1996), ”Det elektroniska husdjuret, till exempel Tamagotchi” (1997) och det oerhört luddiga ”Mössa” (2003).

Mönstret syns överallt. Från Halloween och Black Friday till Kanelbullens dag och Tacofredag – bakom varje mys står ett PR-snille. Alla har något att sälja. Vilket blir särskilt tydligt vid den högtid vi nu står inför. Julen. Det är inget nytt. Säget: ”visste ni att det var Coca-Cola som uppfann julen?” i var medveten människas mun. Men när man nystar i hur långt tillbaka konspirationen kring julen går blir det verkligt intressant.

Före kristnandet var hedningarnas julblot ett sätt att gynna lokala boskapsuppfödare, särkdesignerns och skäggiga mjödbryggare. Därpå adopterades julen av kristendomen. Författarkollektivet till Bibeln ville redan från början nästla sig in i vår livsstil med buzzwordstäta copytexter. Hur kristendomen spreds över världen är en av historiens skickligaste kampanjer.  Signerad PR-byrån G.U.D. – ”Mad men” före Kristus.

Och på samma sätt har det fortsatt med mer nykomna jultraditioner. Bakom mandeln i gröten står så klart mandelindustrin. Julrim är ett sätt att sprida gospeln om Göteborg. Herregud, på julafton tittar vuxna svenskar på Disney-film. Jag orkar inte ens rabbla alla egentligen obegripliga traditioner som att ta in ett träd i vardagsrummet, den mycket märkliga maten eller att vi konsumerar för att ge bort i färgglatt papper. Jag tänkte istället fokusera på några mer subtila PR-kupper, för att verkligen banka in budskapet (läs: mitt rop på hjälp).
Ta julsångerna. Öppnar vi luckorna till dem visar sig organisationer och företags grinande nunor: "Anders Perssons stuga står i ljusan låga" (Brandsäkerhetsrådet), "Goder morgon i denna sal" (Svensk Fastighetsförmedling), "Nu har vi ljus här i vårt hus" och "Nu tändas tusen juleljus" (Liljeholmens), "Rudolf med röda mulen" och "Tomtegubben som hade snuva" (Otrivin), "Sockerbagaren" och "Tre pepparkaksgubbar" (Dan Sukker), "Staffan var en stalledräng" (ATG), "Gläns över sjö och strand" (Svenska Turistföreningen) samt "Ett barn är fött på denna dag" (Svenska Staten).
Påkostade kampanjer – hela bunten!

Jag vågar inte ens tänka på hur konspirationens tentakler också sträcker sig till våra andra högtider. Man kan bara föreställa sig hur midsommar mejslats fram under hemliga möten mellan florister, spritfabrikanter – och paraplytillverkare. Sedan har de nöjt bara sett på när traditionen vuxit samman med den svenska folksjälen.

Vi har blivit förledda, kamrater.

Foliehatten borde bli årets julklapp nästa år.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/12-2017)

”Blekinge är inte direkt överexponerat på vita duken”

Jordgubbsplockaren blev filmskapare och hans långfilmsdebut ”Jordgubbslandet”, en kärlekshistoria som utspelar sig på Lister, hyllad succé.

Wiktor Ericsson, årets mottagare av BLT:s kulturpris, har dock inte mycket för biografiska tolkningar av verk.

– Allt som behövs är empati så kan man skriva om vad som helst, säger han.

Det sägs att man inte blir profet i sin egen hemstad. Men bland motiveringarna av Wiktor Ericsson, sommarboende på Torsö sedan barnsben, till BLT:s kulturpris märks många från Sölvesborgstrakten.

– Det känns fantastiskt skojigt. Jag visste inte hur de som bor där skulle uppfatta filmen. Det är ingen lättsam komedi direkt, säger han.

Filmen är ”Jordgubbslandet”, en kärlekshistoria på de listerländska jordgubbsfälten mellan en ung polsk gästarbetare och en svensk tjej, inspelad på nämnda jordgubbsfält med omnejd.

– Det var kul att göra något som utspelar sig där. Blekinge är inte direkt överexponerat på vita duken. Den hade inte gått att göra om de som bor där inte hjälpt till och om bönderna inte lånat ut sin mark, säger Wiktor Ericsson.

Nu har filmen lett till att han får BLT:s kulturpris och prissumman på 50 000 kronor.

– Först och främst är det hedrande, en bekräftelse på att filmen hittat en plats i folks hjärtan. Sedan är jag frilans så all uppmärksamhet och stöd välkomnas.

För tillfället arbetar Wiktor Ericsson på en tv-serie han ännu inte kan säga något om och en långfilm om en mor- och sonrelation på 70-talet.

– Det är lite lustigt när man har gjort en film som blivit framgångsrik. Jag känner ett ansvar för att följa upp med något som kan stå bredvid ”Jordgubbslandet”. Vilket gör mig mindre benägen att hoppa på vad som helst.

Wiktor Ericsson växte upp i Malmö, men hans föräldrar har haft ett hus på Torsö ända sedan han föddes. Han är fortfarande där på somrarna och det var där han började göra film med kompisarna. Wiktor Ericsson har också själv arbetat som jordgubbsplockare på Lister när han var 16 år.

– ”Jordgubbslandet” är ingen självbiografi, även om det finns stora delar av mig i den. Jag tycker om devisen att gräva där man står. Jag gör gärna en ny film i miljöerna någon gång.

Jag brukar säga att idén till ”Jordgubbslandet” är tio år gammal men det slog mig häromdagen att jag skrev skisser till den i en stuga på Torsö redan för 15 år sedan.

Den utbredda biografiska tolkningen av verk vänder sig Wiktor Ericsson emot.

– Det är en stark idé idag, att ett verk handlar om vem som gjort det. Allt som behövs är empati så kan man skriva om vad som helst. De bästa krigsfilmerna har inte gjorts av personer som själva upplevt kriget. Givetvis så filtreras allt genom dina egna erfarenheter, men det viktigaste är research och inlevelseförmåga.

Så även om du gör en film som utspelar sig på, säg, Mars kommer man kanske känna igen Torsö?

– Man behöver inte ha varit på Mars för att skriva om det. Det blir i så fall utifrån mitt jag på Mars. ”Jordgubbslandet” är en mix av saker som hänt mig och saker jag har hört eller läst om. Det handlar om att ha öga och öra för vad som är trovärdigt och intressant.

(Intervju med årets kulturpristagare Wiktor Ericsson. Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/11-17)

Texten jag slängde och #metoo

Jag slängde en text om sexism i kulturvärlden.

Trodde allt redan hade sagts, att det blivit bättre.

Sedan kom #metoo.

För några månader sedan började jag på en text om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Jag tänkte att den skulle passa att få publicerad någonstans i samband med att det i augusti var tio år sedan boken gavs ut. När ”Myggor och tigrar” kom slog den ner som en bomb i kultur-Sverige. Förekom det sexuella trakasserier och vuxenmobbing i den svenska kulturvärlden? Var den jämförbar med den neopolitanska maffian? I den efterföljande debatten stämplades Maja Lundgren som galen och har sedan dess i stort sett försvunnit från kulturoffentligheten. 

I den där texten tänkte jag ge henne rätt. Missförstå mig inte nu, vad som glömdes bort när ”Myggor och tigrar” debatterades som häftigast är att det är en roman. Fiktion, inte ett granskande reportage där namngivna personer som inte dömts för något hängs ut som mansgrisar. I min planerade text om boken ville jag inte förvilla mig i detaljer, enskilda händelserna eller personer. Då ser man inte skogen för alla träd. ”Sant eller icke sant i detaljerna? Det kan förstås inte läsaren avgöra, men det stora mönstret är skarpt, tydligt och sant.” som Ulrika Knutson skrev i sin recension av ”Myggor och tigrar” i Aftonbladet.

Nej, Lundgrens bok bör läsas som skönlitterär temperatur på hur det fungerar i ett patriarkalt system. Också kulturvärlden är ett sådant, fina ord och tankar om feminism och jämställdhet kan vara blott blingbling, medaljer på bröstet. 

Men jag kasserade texten, tänkte att allt redan hade sagts i ämnet, att boken var gammal och att det nog inte var så illa längre. Man måste vara lite cynisk i textfabriken, lägga tiden på sådant man kan få publicerat och betalt för.

Efter att ha följt #metoo-kampanjen och läst Greta Thurfjell och Hanna Fahls DN-granskning ”Övergreppskultur i kulturvärlden” står det klart att det var värre än jag anat – och fortfarande pågår.

Ett avsnitt i senaste säsongen av ”Girls” som sändes i våras framstår nu som profetiskt. I det besöker huvudpersonen Hannah en prisbelönt författare som vill träffa henne för att diskutera en text hon skrivit om anklagelser om sexuella övergrepp mot honom. Avsnittet slutar med att författaren tar fram sin penis.

Också jag zoomar in på kulturvärlden här och det är talande hur #metoo egentligen startade redan för tio år sedan men blev global först med anklagelserna mot Hollywood-höjdaren Harvey Weinstein.

Men locket är av, bevarade hemligheter ute i ljuset. Jag hoppas att det lavinartade upprop som följt leder till en upprensning. Inte bara i kulturvärlden utan på varje arbetsplats där det patriarkala möglet i väggarna fått män att tro att de har någon slags blå diplomatskylt och all rätt i världen att utnyttja sin makt och leva ut sin sexualitet utan hänsyn till andra.

Och att vi i framtiden lyssnar på visselblåsarna, vilken form deras berättelse än kommer i.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/11-2017)

Buenos Aires – och poeternas död

Det börjar på en kyrkogård. Om en vandring i döda poeters sällskap kan börja någon annanstans. Agustina Pastora Andrade är en av det sena 1800-talets viktigaste argentinska poeter, ändå har hon inte sitt namn på familjegraven på La Recoleta. På Buenos Aires mest kända kyrkogård är det i stället presidenthustrun Evita Peróns grav som lockar storpublik.

Agustinas pappa, Olegario Victor Andrade, kallas dock ”genial poet” på en minnesplatta. Ett hänglås och spindelväv på dörren, ett trasigt kors på taket. Genom det dammiga fönstret ser jag små kistor och på ett altare står en tom bägare, två ljus och några porslinsänglar.

Agustina Andrade började publicera sina dikter som 16-åring. 1879 gifte hon sig med militären Ramón Lista. De fick två döttrar. Elva år senare upptäckte hon att han också hade en fru och en dotter i en annan stad. Den 10 februari 1891 sköt sig Agustina Andrade med en revolver, 32 år gammal.

Jag läste först om Andrade på den makabra Wikipedia-sidan ”Suicidas en Argentina”. Där finns flera poeter. Alfonsina Storni (1892–1938), läraren från landet som slog sig in jämte männen på parnassen och brukar räknas till en av de stora argentinska modernisterna. Och Alejandra Pizarnik (1936–1972), dottern till judiska immigranter som hyllades från debuten och trots sin tidiga död anses vara en av de största latinamerikanska poeterna. Likt för Sylvia Plath står mytbilderna ibland i vägen för deras verk.

I sin dagbok skriver Pizarnik om Storni. Den samtida poeten Valeria Tentoni (f. 1985) refererar till Pizarnik i en av sina dikter.

– Storni och Pizarnik är mycket starka röster, de banade väg för en helt ny typ av intimitet som påverkade kommande generationer. Att läsa Pizarnik är nästan oundvikligt om du vill tränga in i argentinsk poesi. Storni var också en kvinna före sin tid och hennes verk reflekterar detta uppror, säger hon.

Hur är det att vara poet i Buenos Aires i dag?

– Det är ett ständigt tillflöde av nya författare och förlag. Små förlag samarbetar och det sker ett stort utbyte med andra latinamerikanska länder. Jag tror inte det som sker här händer på så många andra platser i världen.

Jag tar mig till nästa kyrkogård: judiska Cementerio Israelita i La Tablada. Säkerhetsvakter i kurar vid ingångarna. Den invigdes 1936 och har vandaliserats många gånger.

Vaktmästaren vet inte vägen till Alejandra Pizarniks grav. Ett gäng vildhundar tar igen sig på en gräsmatta i åskvärmen och en nygrävd grav skyddas av en uppspänd presenning.

I receptionen gör jag ett nytt försök. ”Aha, Flora” svarar en äldre kvinna och slår upp det i datorn. Alejandra Pizarnik hette egentligen Flora Alejandra men bytte namn. Kvinnan ropar efter en annan vaktmästare som kör mig i en golfbil.

I en essä om Pizarnik skriver den argentinska författaren Mariana Enríquez att fotot på Alejandra som står vid graven försvinner med jämna mellanrum och måste ersättas.

Jag vandrar vidare till gatan Montevideo. Sedan 2016 sitter det en minnesplakett på nummer 980. ”Här bodde Alejandra Pizarnik.”.

En välklädd man står utanför. En yngre man släpper in honom. Detaljerna på dörren och porttelefonen ser förgyllda ut, men fönstren täcks av järnjalusier.

Den 25 september 1972 hittades Alejandra Pizarnik i sitt arbetsrum i lägenheten med några ofärdiga dikter på svarta tavlan. 36 år gammal hade hon tagit en överdos sömnmedel.

”Tecknen på väggarna // berättar om det vackra avståndet” skriver hon i dikten ”Vara”.

Den välklädde kommer ut ur porten igen, han har papper i handen och skakar hand med den unge. En mäklare?

En man går förbi med en t-shirt med texten ”normal people scare me”.

Alfonsina Storni föddes i Schweiz till italiensktalande schweiziska föräldrar som några år senare flyttade till Argentina. När hon var tio år slutade hon skolan för att plocka disk och servera på sin alkoholiserade pappas restaurang i Rosario.

Alfonsina Storni flyttade till Buenos Aires 1911. Hon började skriva för storstadspressen. Debuterade som poet, engagerade sig i den framväxande kvinnorättsrörelsen. Alfonsina var gravid vid flytten till huvudstaden. Fader: okänd. En ogift mamma var inte accepterat i staden där kvinnors löner då var så låga att många tvingades till prostitution.

Kanske dog drömmen om storstaden för henne? I dikten ”Verser till Buenos Aires sorg” skriver hon:

”För jag var redan begravd när jag lät mig ledas // på dina raka rakor, smörjda av deras flod: //putsade, immiga, öde och mörka.” (min översättning)

Det är lätt att börja leta ledtrådar till det kommande självmordet i Storni och Pizarniks dikter. Men har det något med verkligheten att göra? Nej, tänker jag, lika lite som nyheternas tv-bilder från katastrofen har att göra med den verkliga katastrofen.

Det finns spår av Storni också i stadskärnan. En bit från krimskramskommersen på Calle Florida ligger en vacker byggnad ritad av den franska arkitekten Eduardo Le Monnier. I nummer 807 bodde Storni från slutet av 1920-talet. Här tog hon emot sina vänner i ett litet rum fyllt av blommor och teckningar. En minnesplakett i svart sten bredvid ingången med en utsmyckning där Alfonsina ser ut att stå i vågor.

På Avenida de Mayo, som i enda änden leder till kongressen och i andra till presidentresidenset Casa Rosada, ligger ett gammalt café. Ett sådant där storstadscafé som en gång var samlingsplats för de kreativa. Det heter Café Tortoni och grundades 1858. Alfonsina Storni har ett eget rum här. Det är tomt och mörkt. Utanför säljs biljetter till tangoshower. I ett hörn i stora salen sitter Jorge Luis Borges vid sitt stambord och håller hov med tangosångaren Carlos Gardel och Alfonsina Storni. Som vaxdockor.

1935 fick Alfonsina efter att ha svimmat under en simtur veta att hon hade bröstcancer. Tre år senare dränkte hon sig i havet i kuststaden Mar del Plata.

Det var hennes pappa som valde hennes namn. Det betyder ”krigare redo för kamp”.

La Perla-stranden i Mar del Plata är full av soldyrkare. Många Buenos Aires-bor åker till Atlantkusten på sommaren. Alfonsina Stornis monument är i grå sten och står på en kulle mittemot stranden. Alfonsina tittar ut mot havet, hon ser ut att vara omgiven av vågor, igen. En minnesplakett i vit sten samt hennes dikt ”Dolor” (”Smärta”) i svart. Det verkar vara minnesplaketter över andra här också. En 62-årig mamma som dog 2015, en man som bara blev 36 år. Instuckna cigarettfimpar här och var. Rester av vissnade blommor. De flesta människorna bara passerar. Två unga älskare slår sig ner i gräset bakom monumentet, och ett äldre par stannar till och läser. ”Är det där någons grav?”, frågar ett barn.

På stranden nedanför syns parasoll och solstolar. Kontrasten till det stenen påminner om känns olustig. Atlanten kastar sig mot vågbrytarna av sten. Jag sätter mig på en av dem. När jag går ser jag namnet på strandklubben med spa, café och solstolsuthyrning: ”Alfonsina”.

Sina sista nätter bodde Alfonsina Storni på ett hotell nära stranden. Några dagar tidigare skickade hon dikten ”Voy a dormir” (”Jag går för att sova”) till tidningen La Nación.

”Voy a dormir” har samma radmönster som en sonett men inga rim. Frigörelse genom att behålla lite kontroll. Hon skrev en lapp innan hon gick till havet.

”Från denna plats gick poetissan Alfonsina Storni på morgonen den 25 oktober 1938, för att söka sin eviga vila mellan havets vågor” säger en minnesplakett från turistkontoret på byggnaden, som numera inhyser två tatueringsstudios.

Enligt den romantiska bilden vadade Alfonsina Storni långsamt ut i Atlanten. En annan teori är att hon hoppade från en av vågbrytarna.

Det sammanfattar upplevelsen av att vandra i döda poeters sällskap. Begravd under alla bilder och berättelser ligger en sanning man bara kan ana.

(Publicerad i Vi Läser nummer 4 2017: http://vilaser.se/nummer/vi-laser-4-2017/)