Texten jag slängde och #metoo

Jag slängde en text om sexism i kulturvärlden.

Trodde allt redan hade sagts, att det blivit bättre.

Sedan kom #metoo.

För några månader sedan började jag på en text om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Jag tänkte att den skulle passa att få publicerad någonstans i samband med att det i augusti var tio år sedan boken gavs ut. När ”Myggor och tigrar” kom slog den ner som en bomb i kultur-Sverige. Förekom det sexuella trakasserier och vuxenmobbing i den svenska kulturvärlden? Var den jämförbar med den neopolitanska maffian? I den efterföljande debatten stämplades Maja Lundgren som galen och har sedan dess i stort sett försvunnit från kulturoffentligheten. 

I den där texten tänkte jag ge henne rätt. Missförstå mig inte nu, vad som glömdes bort när ”Myggor och tigrar” debatterades som häftigast är att det är en roman. Fiktion, inte ett granskande reportage där namngivna personer som inte dömts för något hängs ut som mansgrisar. I min planerade text om boken ville jag inte förvilla mig i detaljer, enskilda händelserna eller personer. Då ser man inte skogen för alla träd. ”Sant eller icke sant i detaljerna? Det kan förstås inte läsaren avgöra, men det stora mönstret är skarpt, tydligt och sant.” som Ulrika Knutson skrev i sin recension av ”Myggor och tigrar” i Aftonbladet.

Nej, Lundgrens bok bör läsas som skönlitterär temperatur på hur det fungerar i ett patriarkalt system. Också kulturvärlden är ett sådant, fina ord och tankar om feminism och jämställdhet kan vara blott blingbling, medaljer på bröstet. 

Men jag kasserade texten, tänkte att allt redan hade sagts i ämnet, att boken var gammal och att det nog inte var så illa längre. Man måste vara lite cynisk i textfabriken, lägga tiden på sådant man kan få publicerat och betalt för.

Efter att ha följt #metoo-kampanjen och läst Greta Thurfjell och Hanna Fahls DN-granskning ”Övergreppskultur i kulturvärlden” står det klart att det var värre än jag anat – och fortfarande pågår.

Ett avsnitt i senaste säsongen av ”Girls” som sändes i våras framstår nu som profetiskt. I det besöker huvudpersonen Hannah en prisbelönt författare som vill träffa henne för att diskutera en text hon skrivit om anklagelser om sexuella övergrepp mot honom. Avsnittet slutar med att författaren tar fram sin penis.

Också jag zoomar in på kulturvärlden här och det är talande hur #metoo egentligen startade redan för tio år sedan men blev global först med anklagelserna mot Hollywood-höjdaren Harvey Weinstein.

Men locket är av, bevarade hemligheter ute i ljuset. Jag hoppas att det lavinartade upprop som följt leder till en upprensning. Inte bara i kulturvärlden utan på varje arbetsplats där det patriarkala möglet i väggarna fått män att tro att de har någon slags blå diplomatskylt och all rätt i världen att utnyttja sin makt och leva ut sin sexualitet utan hänsyn till andra.

Och att vi i framtiden lyssnar på visselblåsarna, vilken form deras berättelse än kommer i.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/11-2017)