Buenos Aires – och poeternas död

Det börjar på en kyrkogård. Om en vandring i döda poeters sällskap kan börja någon annanstans. Agustina Pastora Andrade är en av det sena 1800-talets viktigaste argentinska poeter, ändå har hon inte sitt namn på familjegraven på La Recoleta. På Buenos Aires mest kända kyrkogård är det i stället presidenthustrun Evita Peróns grav som lockar storpublik.

Agustinas pappa, Olegario Victor Andrade, kallas dock ”genial poet” på en minnesplatta. Ett hänglås och spindelväv på dörren, ett trasigt kors på taket. Genom det dammiga fönstret ser jag små kistor och på ett altare står en tom bägare, två ljus och några porslinsänglar.

Agustina Andrade började publicera sina dikter som 16-åring. 1879 gifte hon sig med militären Ramón Lista. De fick två döttrar. Elva år senare upptäckte hon att han också hade en fru och en dotter i en annan stad. Den 10 februari 1891 sköt sig Agustina Andrade med en revolver, 32 år gammal.

Jag läste först om Andrade på den makabra Wikipedia-sidan ”Suicidas en Argentina”. Där finns flera poeter. Alfonsina Storni (1892–1938), läraren från landet som slog sig in jämte männen på parnassen och brukar räknas till en av de stora argentinska modernisterna. Och Alejandra Pizarnik (1936–1972), dottern till judiska immigranter som hyllades från debuten och trots sin tidiga död anses vara en av de största latinamerikanska poeterna. Likt för Sylvia Plath står mytbilderna ibland i vägen för deras verk.

I sin dagbok skriver Pizarnik om Storni. Den samtida poeten Valeria Tentoni (f. 1985) refererar till Pizarnik i en av sina dikter.

– Storni och Pizarnik är mycket starka röster, de banade väg för en helt ny typ av intimitet som påverkade kommande generationer. Att läsa Pizarnik är nästan oundvikligt om du vill tränga in i argentinsk poesi. Storni var också en kvinna före sin tid och hennes verk reflekterar detta uppror, säger hon.

Hur är det att vara poet i Buenos Aires i dag?

– Det är ett ständigt tillflöde av nya författare och förlag. Små förlag samarbetar och det sker ett stort utbyte med andra latinamerikanska länder. Jag tror inte det som sker här händer på så många andra platser i världen.

Jag tar mig till nästa kyrkogård: judiska Cementerio Israelita i La Tablada. Säkerhetsvakter i kurar vid ingångarna. Den invigdes 1936 och har vandaliserats många gånger.

Vaktmästaren vet inte vägen till Alejandra Pizarniks grav. Ett gäng vildhundar tar igen sig på en gräsmatta i åskvärmen och en nygrävd grav skyddas av en uppspänd presenning.

I receptionen gör jag ett nytt försök. ”Aha, Flora” svarar en äldre kvinna och slår upp det i datorn. Alejandra Pizarnik hette egentligen Flora Alejandra men bytte namn. Kvinnan ropar efter en annan vaktmästare som kör mig i en golfbil.

I en essä om Pizarnik skriver den argentinska författaren Mariana Enríquez att fotot på Alejandra som står vid graven försvinner med jämna mellanrum och måste ersättas.

Jag vandrar vidare till gatan Montevideo. Sedan 2016 sitter det en minnesplakett på nummer 980. ”Här bodde Alejandra Pizarnik.”.

En välklädd man står utanför. En yngre man släpper in honom. Detaljerna på dörren och porttelefonen ser förgyllda ut, men fönstren täcks av järnjalusier.

Den 25 september 1972 hittades Alejandra Pizarnik i sitt arbetsrum i lägenheten med några ofärdiga dikter på svarta tavlan. 36 år gammal hade hon tagit en överdos sömnmedel.

”Tecknen på väggarna // berättar om det vackra avståndet” skriver hon i dikten ”Vara”.

Den välklädde kommer ut ur porten igen, han har papper i handen och skakar hand med den unge. En mäklare?

En man går förbi med en t-shirt med texten ”normal people scare me”.

Alfonsina Storni föddes i Schweiz till italiensktalande schweiziska föräldrar som några år senare flyttade till Argentina. När hon var tio år slutade hon skolan för att plocka disk och servera på sin alkoholiserade pappas restaurang i Rosario.

Alfonsina Storni flyttade till Buenos Aires 1911. Hon började skriva för storstadspressen. Debuterade som poet, engagerade sig i den framväxande kvinnorättsrörelsen. Alfonsina var gravid vid flytten till huvudstaden. Fader: okänd. En ogift mamma var inte accepterat i staden där kvinnors löner då var så låga att många tvingades till prostitution.

Kanske dog drömmen om storstaden för henne? I dikten ”Verser till Buenos Aires sorg” skriver hon:

”För jag var redan begravd när jag lät mig ledas // på dina raka rakor, smörjda av deras flod: //putsade, immiga, öde och mörka.” (min översättning)

Det är lätt att börja leta ledtrådar till det kommande självmordet i Storni och Pizarniks dikter. Men har det något med verkligheten att göra? Nej, tänker jag, lika lite som nyheternas tv-bilder från katastrofen har att göra med den verkliga katastrofen.

Det finns spår av Storni också i stadskärnan. En bit från krimskramskommersen på Calle Florida ligger en vacker byggnad ritad av den franska arkitekten Eduardo Le Monnier. I nummer 807 bodde Storni från slutet av 1920-talet. Här tog hon emot sina vänner i ett litet rum fyllt av blommor och teckningar. En minnesplakett i svart sten bredvid ingången med en utsmyckning där Alfonsina ser ut att stå i vågor.

På Avenida de Mayo, som i enda änden leder till kongressen och i andra till presidentresidenset Casa Rosada, ligger ett gammalt café. Ett sådant där storstadscafé som en gång var samlingsplats för de kreativa. Det heter Café Tortoni och grundades 1858. Alfonsina Storni har ett eget rum här. Det är tomt och mörkt. Utanför säljs biljetter till tangoshower. I ett hörn i stora salen sitter Jorge Luis Borges vid sitt stambord och håller hov med tangosångaren Carlos Gardel och Alfonsina Storni. Som vaxdockor.

1935 fick Alfonsina efter att ha svimmat under en simtur veta att hon hade bröstcancer. Tre år senare dränkte hon sig i havet i kuststaden Mar del Plata.

Det var hennes pappa som valde hennes namn. Det betyder ”krigare redo för kamp”.

La Perla-stranden i Mar del Plata är full av soldyrkare. Många Buenos Aires-bor åker till Atlantkusten på sommaren. Alfonsina Stornis monument är i grå sten och står på en kulle mittemot stranden. Alfonsina tittar ut mot havet, hon ser ut att vara omgiven av vågor, igen. En minnesplakett i vit sten samt hennes dikt ”Dolor” (”Smärta”) i svart. Det verkar vara minnesplaketter över andra här också. En 62-årig mamma som dog 2015, en man som bara blev 36 år. Instuckna cigarettfimpar här och var. Rester av vissnade blommor. De flesta människorna bara passerar. Två unga älskare slår sig ner i gräset bakom monumentet, och ett äldre par stannar till och läser. ”Är det där någons grav?”, frågar ett barn.

På stranden nedanför syns parasoll och solstolar. Kontrasten till det stenen påminner om känns olustig. Atlanten kastar sig mot vågbrytarna av sten. Jag sätter mig på en av dem. När jag går ser jag namnet på strandklubben med spa, café och solstolsuthyrning: ”Alfonsina”.

Sina sista nätter bodde Alfonsina Storni på ett hotell nära stranden. Några dagar tidigare skickade hon dikten ”Voy a dormir” (”Jag går för att sova”) till tidningen La Nación.

”Voy a dormir” har samma radmönster som en sonett men inga rim. Frigörelse genom att behålla lite kontroll. Hon skrev en lapp innan hon gick till havet.

”Från denna plats gick poetissan Alfonsina Storni på morgonen den 25 oktober 1938, för att söka sin eviga vila mellan havets vågor” säger en minnesplakett från turistkontoret på byggnaden, som numera inhyser två tatueringsstudios.

Enligt den romantiska bilden vadade Alfonsina Storni långsamt ut i Atlanten. En annan teori är att hon hoppade från en av vågbrytarna.

Det sammanfattar upplevelsen av att vandra i döda poeters sällskap. Begravd under alla bilder och berättelser ligger en sanning man bara kan ana.

(Publicerad i Vi Läser nummer 4 2017: http://vilaser.se/nummer/vi-laser-4-2017/)