Åtminstone inte ÄNNU en sådan text om gentrifiering (den är både latte- och surdegsfri). Men det måste handla om gentrifiering när man skriver om förändringen den nya tv-serien ”The Deuce” förebådar.
Wikipedia: ”Gentrifiering (av engelskans gentry, ungefär herrskapsklass) är ett begrepp inom stadsplanering och bebyggelsehistoria som betecknar en social statushöjning av ett område.”
Låt mig exemplifiera: förr kunde en alkoholiserad konstnär bo mitt i city i en storstad. Säg konstnär i Stockholm city idag och jag tänker på stjärnmäklaren jag såg på tv en gång som tjänade alla pengar hon behövde på att sälja "unika objekt" (som i hus och lägenheter) och därmed frigjorde tid att skapa inte fullt så unika objekt i en ateljé på luncherna.
Jag tänker ofta på den här processen – och på att jag inte borde tänka på den, bli en sån som stör sig, på att saker förändras. Herregud, jag var inte ens född när promillestarka konstnärer bodde i lägenheter som i dag kostar mer än hela Ronneby.
Men jag tänker på det. Särskilt när jag ser ”The Wire”-skaparen David Simons nya tv-serie ”The Deuce”. Serien handlar om, och är döpt efter, en gata på Manhattan i New York som på 1970-talet var epicentrum för prostitution, droghandel, och andra ljusskygga verksamheter – och samtidigt skådeplats för såväl Hollywood och Broadway med palatsliknande biografer och teatrar. Främst fokuserar serien på utvecklingen som gjorde porren laglig och till en mångmiljardindustri. Men här tecknas också en annan utveckling, den som maffiabossen Rudy Pipilo förutser i avsnitt två när han säger: ”nån måste rensa upp den här skiten. Innan dess förändras inget.” När jag tittar på gatan på Google Street View i dag syns där bland annat ett McDonald’s och en butik med ”I Love New York”-souvenirer.
Missförstå mig rätt, jag romantiserar inte: skuggsidan av gatan på ”The Deuce”-tiden var förmodligen fruktansvärd och ingen ska behöva prostituera sig eller sälja droger. Men sist jag kollade var världen vi lever i ett kapitalistiskt system. Och i en sådan pyramidstruktur kommer vissa människor hamna underst. ”Smutsen”, som Rudy Pipilo kallar det har inte försvunnit från New York. Bara sopats utåt, mot kanterna. Oärligt undangömt. New York på 1970-talet var inte en skiktad stad. Därmed, för mig, så ideal en stad kan bli i ovan nämnda kapitalistiska system. Hela pyramidstrukturen ständigt synlig, fjärran dagens ekonomiska grindsamhällen. I en krönika om ”The Deuce” i Sydsvenskan citerar Michael Tapper titelsången i 1930-talsmusikalen ”42nd Street”: ”where the underworld can meet the elite, naughty, gaudy, bawdy, sporty 42nd Street”.
Samhället är fortfarande orättvist men det behöver man inte längre påminnas om på dagens Manhattan, som inneslutits i en skyddande hinna. Lika artificiell som i souvenirbutikernas ”I Love New York”-snöglober.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4 oktober 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar