Karlshamnsförfattaren Jim Fribergs debut ”Makaber” inleds med en märklig brasklapp från förlaget. De önskar friskriva sig från ”vardagligt språk och ibland annorlunda formuleringar”.
Publicerar de annars bara grammatiskt perfekta verk där fula ord inte existerar och alla punkter sitter på rätt ställen?
När jag läst klart ”Makaber” kommer jag tillbaka till brasklappen. För den ringar in hur vi vill förtiga det fula, det som skaver och gör ont. Bara det gör böcker som den här viktiga. Självskadebeteende bland unga har skildrats litterärt tidigare, exempelvis av Berny Pålsson i ”Vingklippt ängel” från 2004.
Det är alltså ingen helt ny mark han bryter men Friberg berättar om att vara ung och må dåligt utan vuxenvärldens pekpinnar eller krystad sensmoral. Och tar det därmed på ett större allvar. Samma förhållningssätt som gjorde den norska ungdomsserien ”Skam” så bra.
”Makaber” handlar om Krisky (varför dessa ”knasiga” namn? Snälla författare, sluta!) som bor i en svensk småstadshåla, går på gymnasiet och är tillsammans med Tella. Snart börjar han dock i stället på internet förälska sig i Liten som bor i en annan stad. Här nånstans börjar en spänningsbåge spännas. Man anar successivt att något hemskt ska hända när den unga kärleken spirar i takt med att Litens självskadebeteende eskalerar.
Efter en minst sagt liknelse- och metafortät inledning som känns lite första-året-på-skrivarskola, liksom tendensen att beskriva drömmar, tar sig språket. De liknelser som finns kvar är stundtals välfunna, som: ”vårt förhållande var som när du ligger underbart på en kudde men ändrar ställning och den känslan blir inte den samma på kudden igen…”
Det är 2006 i en (blekingsk?) håla. Flipmobiler, cider, MSN, Kent, Coca Cola Lime, Bilddagboken, Nokia 3510i, Koss-lurar. Jag var själv 16 då och Friberg väcker den här tiden till liv. Det är den stora behållningen med ”Makaber”, tillsammans med att han träffar det (sannare) mellantinget någonstans mellan svart och vitt. Nyanserna finns också i gestaltningen av Krisky som är trasig trots en bra uppväxt, likgiltig men inte deprimerad. Som vet om att han är annorlunda i hålan, men är det för sig själv och därför ändå lyckas spela med i det sociala spelet och hålla sig undan mobbing: ”…den jag var, den var annorlunda. Och då är det aldrig lika bra att vara sig själv”.
De insprängda dikterna och andra textstyckena är gymnasiala och poetry slam-aktiga, men tjänar sitt syfte för realismen då de ska föreställa vara skrivna av Krisky. Bortsett från när Krisky läser ett sex sidor långt utdrag för Litens mamma (orkar någon lyssna så länge i verkligheten? Nyter man läsa så långt? Nja).
Sammantaget är det skickligt att skriva fram en decenniegammal tonårsvärld utan att distansen av åren som gått blir tydlig. Även den som inte uppfylls av igenkänning för tidsperioden kan få ut något av ”Makaber”. En blekingsk ”Fucking Åmål”– som dock hade mått bra av en redaktörsvända till.
Men viktig. För hur gärna vi än vill kan vi inte friskriva oss från det svåra.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 20/9-2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar