En comeback om comebacker

När jag ser Henrik Berggren på Malmöfestivalen inser jag:

Jag måste skriva om ”Twin Peaks”. Igen.

Skolstartstider. Semesterslutstider. Spaltcomeback-tider. Jag valde mellan att skriva något om ”Sommar” i P1 eller om ”Twin Peaks”, den likaledes comebackande tv-serien som i måndags gick i mål efter en drygt arton timmar lång sprudlande psykedeliskt mysfest. Valet föll på det sistnämnda, den känns mer aktuell, eller snarare på comebacken i stort, comebacken som konst.

Under hela säsongen av ”Twin Peaks” har jag chattat med kollegan Christian Hylse (BLT:s David Lynch!) och på BLT:s webb kan man läsa våra listor över våra favoritscener från säsongen.

Varför skriva ännu en krönika om ”Twin Peaks”? Jag borde inte, upprepar mig kanske, men: det är kanske sista gången Lynch lägger till en maska på den förunderliga väv som är ”Twin Peaks”.

Jag tycker den nya säsongen har varit fantastiskt, men har ändå stört mig på att vissa barnsjukdomar från 90-talet inte rensats bort. De enda svarta karaktärerna är presentatören på musikbaren The Roadhouse – och en prostituerad. Fetischeringen av kvinnolik fortsätter, den yngre FBI-agenten Tammy sexualiseras varje gång hon är med i bild, för att nämna några exempel.

Till och med i en serie där armar och vedträn kan tala verkar det vara främmande att kvinnor och rasifierade skildras med taktkänsla. Beträffande representation hör nya säsongen mer hemma på det 90-tal den föddes ur än 2017.

Med det sagt stod anledningen till varför seriens återkomst berörde mig klart när jag såg Henrik Berggren på Malmöfestivalen. Ofta är det svårt att avgöra vilka konstverk som blir odödliga, tidlösa. Det som gör den förra Broder Daniel-frontmannen Henrik Berggren och ”Twin Peaks” speciella är att de kommer tillbaka efter ett långt uppehåll. Men inte som någon blek kopia, utan som något levande och rakt igenom äkta. Och därmed bevisar att det är tidlös konst – den där odödligheten kickar in framför våra ögon. ”I’ll see you again in 25 years” sa Laura Palmers ande i gamla ”Twin Peaks”, som att David Lynch redan då visste. ”Soon I grow older” sjöng Henrik Berggren i Broder Daniel 2003 och sjunger det igen på Stortorget i Malmö en obegripligt regnig augustikväll 2017. Och han är äldre, plufsigare och slitnare men har behållit sin stil och sin förmåga att sjunga de gamla orden som om de var hans sista. Att köra gamla låtar är annars en nostalgifälla som comebackande artister vill undvika och Henrik Berggren står ju faktiskt där utan Broder Daniel. Men han bär upp det. Liksom David Lynch när han nu äntligen får löpa sin visionära lina ut utan inblandning av giriga tv-chefer.

Det kräver mod att komma tillbaka. Än mer mod att göra det genom att vara densamme – och visa att den konst man än gång brann för är värd att återvända till, gång på gång.

Tidlös. Odödlig.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/9-2017)