"Twin Peaks" avslutning: sentimentalitet i sin vackraste skrud

Favoritscener:

1)    • Panoreringen inne på gamla bykrogen Roadhouse i avsnitt två när man först känner igen Shelly, sedan James, trots att de många år som gått sedan originalserien syns i deras ansikten. Och till sist förstår att de känner igen varandra. Allt till tonerna av Chromatics fantastiska ”Shadow”. Sentimentalitet klädd i sin vackraste skrud.

2)    • Cooper, fortfarande groggy efter att ha tagit plats i den sliskige Vegas-figuren Dougie Jones, vandrar in på ett kasino i avsnitt tre. Ledsagad av hallucinatoriska bilder av ”The Red Room” lyckas han gång på gång hitta rätt enarmad bandit och vinner jackpot efter jackpot. Allra roligast är hur han vid första draget imiterar en man som ilsket skrikit ”hello!” för att mana på maskinen. En stil Cooper sedan kör vidare på. Också fantastiskt hur Cooper hjälper en till synes hemlös kvinna genom att peka ut maskinerna med jackpotchans. ”Mr. Jackpot” kallar hon honom.

3)    • De kriminella Mitchum-bröderna, ständigt åtföljda av ett entourage av lättklädda kvinnor och med en aura som skriker högt kolesterolvärde, har i avsnitt 11 bestämt sig för att döda Dougie/Cooper. Men efter att den ena brodern haft en profetisk dröm som han successivt ser upprepa sig i verkligheten övertalar han sin mordlystne bror att först titta i lådan Dougie har med sig. Innehållet visar sig vara detsamma som i drömmen: en körsbärspaj. Verklighet som upprepar drömmen har Lynch tidigare utforskat i en lika fantastisk scen i ”Mulholland Drive” (googla ”Mulholland Drive Diner Scene” om du inte vill sova i natt).

4)    • Och så något litet otäckt mitt i det skojiga och sentimentala. David Lynch bemästrar som bekant dessa tre delar lika elegant som vore han en italiensk kock med basilika, mozzarella och tomat framför sig. Här går vi till det magiskt snurriga och svartvitt skimrande avsnitt åtta. New Mexico, 1956. Några år efter att den första atomsprängningen kliver en av de mystiska så kallade ”woodsmen” in på en radiostation, dödar programledaren, tar över micken och sänder med skrovlig röst gång på gång ut ett budskap som får lyssnare att svimma: "This is the water and this is the well. Drink full and descend. The horse is the white of the eyes, dark within".

5)    • Spoilervarning! Om man nu kan tala om det i Lynch universum. Men jag måste bara ha med det här. Början av avsnitt 15. Big Ed och Norma Jennings kysser varandra till sist. Efter 27 år av oförlöst kärlek. Vackert. Tårar.

Bonus:

Två favoritscener till:

• Bland de första scenerna i avsnitt ett. En man vid namn Sam har fått till extrajobb att sitta och bevaka en tom glasbur någonstans i New York. En kvinna vid namn Tracey besöker honom och efter många om och men låter Sam henne komma in och se glasburen. Sedan… händer något. Sex, blod och monster. Har jag inte sålt in den nya säsongen av ”Twin Peaks” till någon som inte har den nu så vet jag inte hur jag ska göra.

• Till sist en liten lågmäld personlig favorit: den något buttre och fåordige FBI-agenten Albert Rosenfield (Miguel Ferrer 1955–2017) börjar helt oväntat flörta med en lokal obducent. Senare går de på dejt ihop medan Alberts chef Gordon Cole (spelad av David Lynch själv) förnöjsamt betraktar det hela.

Bästa musikframträdandena:

1)    • Chromatics ”Shadow” (Avsnitt 2)

2)    • Rebekah Del Rio ”No stars” (Avsnitt 10)

3)    • Au Revoir Simone "A Violent Yet Flammable World" (Avsnitt 9)

Bubblare: Eddie Vedder, (dock introducerad med sitt födelsenamn Edward Louis Severson), ”Out of Sand” (Avsnitt 16)

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/9-2017)