(Musikalrecension) Disney-likt i ishall

Regissören Robert Dröse verkar ha låst in sig med en trave Disney-filmer innan han tagit sig an att omarbeta bröderna Grimms medeltidssaga ”Snövit” till musikal.

Även om balansen mellan sång och handling inte alltid sitter perfekt kommer alla som sett Disneys filmversion av ”Snövit” från 1937 (eller vilken annan Disney-film som helst) att känna igen sig i hoppen mellan sång, barnsliga skratt och lagom sensmoraliskt allvar.

Trots att musikalen alltså bygger på bröderna Grimms saga och inte den tecknade filmen tycks produktionen ha velat lägga sig så nära Disneys version som möjligt utan att få hosta upp skyhöga rättighetskostnader eller riskera att bli stämda.  ”Alla barn i åldern 3-100 år”, som det heter i förhandsinformationen, bjuds därför på en Disney-filmlik upplevelse live. Mycket förhöjer upplevelsen från en filmsoffan: scendekoren är drömsk, kostymen glittrigt färgsprakande och användandet av ljud, ljus och rökeffekter väl avvägd.

I ensemblen syns idel välkända ansikten (även om Niclas Wahlgrens roll som härolden av oklara skäl görs av en ersättare i Karlskrona). Nanne Grönvall är inte bara ett perfekt lockbete för de lite äldre Mello-fansen, hon gör sig bra som kraxig häxa och hennes ”Avundsjuk”-doftande sångnummer verkar skräddarsydda för henne. Ett annat affischnamn är Yohio som när han väl dyker upp drar publikjubel och han har tydligt placerat prinsen nära sitt eget visuella uttryck. Hans sånginsatser är bra också på svenska, men någon högklassig skådespelare är han ännu inte, även om det tar sig när fasaden spricker och Yohio gör prinsen komiskt poserande och tafatt.

Skådespelaren Ellen Bergström, som spelar Snövit, klarar det omvända bättre (det här är hennes första musikal) och levererar stabila sånginsatser.

Sammantaget tycks produktionsbolaget Dröse & Norbergs främsta fokus ha varit att anpassa föreställningen för att kunna sälja in den till en så bred publik som möjligt. Smart i teorin – men svårt i praktiken. Det är faktiskt rätt mycket som skiljer en treåring från en 100-åring. För de yngsta är föreställningen stundtals lite väl läskig – och lång (ca 2 timmar och 15 minuter). Det breda anslaget blir märkbart också i musiken som landar någonstans mellan Finlandsfärja och Lilla Melodifestivalen. Dansant och svängigt – men minus till de slätstrukna texterna man hinner glömma på väg till bilen.

När man väl har chansen att omarbeta denna klassiker för vår tid hade jag hellre sett ett annat fokus, som en nedtoning av ursprungshistoriens utseendefixering, det får barn och unga tillräckligt av som det är.

Men: många barnskratt hörs från bänkraderna under föreställningen. Och att underhålla de yngsta är ju kanske sagans främsta funktion.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25/4-2016)

Recension: Olga Ravn "Celestine"

Jag föreställer mig raden ”en roman är lättare att sälja än en diktsamling” broderad på en bonad i mötesrummet på alla stora förlag. För bästa resultat ska romanen bestå av ett tillräckligt antal sidor för att de ska ge rätt känsla i handen och passa jämte andra bokryggar i handeln. Allra helst ska den också ha ett tydligt narrativ, åtminstone nog för att kunna konstruera en baksidestext med lagom brett anslag, en röd tråd.

Jag tänker på det när jag läser Celestine, den danska poeten Olga Ravns första roman, som nu ges ut på svenska. Det känns nämligen som att det danska förlaget Gyldendal, dels velat ge ut Ravn i romanform – sett med marknadens glasögon är en poet som skriver en roman lite som en artist som ställer upp i Melodifestivalen – dels velat kröna med ett lockande narrativ som gör romanen lättsåld. Det sistnämnda blir tydligt i baksidestexten på den svenska utgåvan där en spökhistoria lyfts fram som just en röd tråd, en spökhistoria som jag ser som det stora problemet med Celestine. Stämmer min tes om ett framkrystat narrativ för att passa romanformen känns en spökhistoria på ett slott närmast parodiskt, vilket får mig att undra om det kanske är ett ironiskt val av författaren. Hursomhelst är de marknadsmässiga omständigheterna inte Ravns fel, det vore som att kritisera en författare för brister i språket hen skriver på. Här är det snarare danskan som ska tacka Ravn för en synnerligen varsam hantering.

Men det framstår snart att spöket Celestine är genomskinlig – som i inte ordentligt gestaltad. Så fort spöket försvinner blir det dock bättre, ja, rentav väldigt bra, när väl språket befrias från denna ramberättelses bojor. Huvudpersonen har kommit till det hemsökta slottet på landsbygden för att arbeta som lärare på en internatskola. Vi har hört den förut, men utan det snaskiga täcket av autofiktion hos exempelvis Karl Ove Knausgård framstår det för vad det är: en stark romanpremiss som fångar det lilla som skiljer unga vikarier från elever, den drömfyllda ungdomen från den krassa vuxenheten. Ravn skriver:

"Jag var bara ett steg framför dem, men jag verkade redan ha förlorat något viktigt. Det behövs bara ett par år för att man ska hamna på fel sida om ungdomen, uppenbarligen."

I denna limbo trampar huvudpersonen runt medan pojkvännen Kim glider allt djupare in i en depression.

Från detta avstamp låter Ravn perfekt avvägda meningar stråla ut. Såväl koncisa som graciösa, vilket översättaren Johanne Lykke Holm träffsäkert lyckats överföra till svenskan, här i en beskrivning av Kim: ”Det bleka hans ansikte hade burit på så länge lyckades till slut kämpa till sig plats i ögonen”. Det är ett skickligt återhållet språk, vackert i det lilla, till skillnad från den övermättade känslan man kan uppleva hos exempelvis Ravns generationskamrat Josefine Klougart, där det ofta exploderar i fyrverkerier av suggestiva bilder. I detta ljus framstår spökhistorien som helt onödig, blott en eftergift åt paketeringen, något att fylla sidor med och ge språket en riktning det inte behöver.

Sammantaget visar poeten Ravn fina tendenser också som romanförfattare, menCelestine skulle behövt genomgå en andeutdrivning innan tryck. Inte bara för att rensa bort spöket som delar namn med titeln, utan också för att bli kvitt den paratextuella gengångaren som hemsökt romanformen länge nog. Kanske är det dags att släppa övertron på tydliga narrativ, röda trådar och andra normgivande föreställningar om vad en bok ska innehålla?

(Publicerad i Floret 8/4-2016)

Passion, tack!

Jag läser i Dagens Nyheter att tidigare Marinmuseum-bossen Robert Olsson blir ny kulturdirektör i Stockholm och får ont i själen. I intervjun med DN säger Olsson att han inte är någon kulturnörd och att det var längesen han senast lånade en bok på bibblan.

Missförstå mig inte nu, Olsson är säkerligen jättekompetent för tjänsten (förutom tjänsten som överintendent på Statens Maritima museer i Karlskrona har han tidigare också arbetat på bland annat Riksantikvarieämbetet och som länsantikvarie) och det här är inget elitistiskt upprop. Jag kräver inte att alla som ens är påtänkta för ett kulturämbete ska genomgå något slags bildningstest och först ska få sin bokhylla inventerad och bedömd av Svenska Akademien.

Nej, det handlar om passion. Vore jag en kulturintresserad stockholmare hade jag önskat mig ett större engagemang än det Olsson bara visar en glimt av i DN-intervjun: "men det är viktigt med kreativt skapande. Det ger oss kunskap och samtidigt en chans att mötas i det som förenar oss. Oj, det låter nästan religiöst".

Att personer som inte tycks brinna för kulturen får styra den sätter fingret på en utveckling som pågått länge nog nu. I det bredare samhällsperspektivet vågar jag slå fast att det alltjämt är de som tänker rationellt och bär miniräknaren närmast hjärtat som bestämmer, som de senaste decennierna har rest ett opersonligt samhällsbygge i rostfritt stål. Nödvändigt, kanske vissa säger, att en ledare har det tänket, men jag väljer passion alla dagar.

Inom tidningsvärlden har det närmast blivit en sanning att högsta chefen är ekonom, inte själv journalist. Vilket kanske medfört att det ligger närmre till hands att skära i "utgiftsposter" som journalisttjänster i stället för annat.

I det rostfria samhällsbygget är du en kund för din läkare och din lärare och det tycks inte spela någon roll vad man tycker om det man sysslar med, må det vara kultur eller journalistik, så länge du kan räkna och fatta tuffa beslut – välkommen! Allra tydligast har det kanske blivit inom sporter som fotboll där eldsjälar ersatts med oljeshejker och amerikanska investerare med blott cash för ögonen.

I min – må hända naiva – utopi är det i stället passionen och de passionerade som styr. Första steget dit är kanske att förbjuda landets syokonsulenter från att läsa arbetsmarknadsprognoser så att de inte försöker styra om nästa gymnasist som berättar om sina drömmar till att bli, ja typ, syokonsulent.

Jag blev glad när SVT-programmet "Gift vid första ögonkastet", där en expertpanel ska para ihop personer, (spoilervarning!) gick åt skogen för samtliga.

Vissa saker har helt enkelt ett värde som står över Excel-ark och pragmatiska analyser.

Som kärlek – och kultur.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6 april 2016)

Lundells "Jack" är fantasy

Jag var inte ens påtänkt när Ulf Lundell i mitten av 1970-talet ställde sig bredbent med en fot i kultursfären och en i nöjeslivet med både album- och romandebut. Att som 90-talist läsa den fyrtioårsjubilerande "Jack" är märkligt. Inte bara för att klickarna av beatprosa har flagnat på fasaden och kvinnoskildringarna hade kunnat komma från den svinigaste av ”Paradise Hotel”-snubbar. Det känns som att läsa fantasy. Samma känsla fick jag när såg om filmen ”Kids” (1995) där ungdomarna som skejtar, misshandlar och sniffar lim bor mitt på Manhattan. En urban värld som inte längre är möjlig, där smutsen får finnas mitt i city.

I ”Jack” när huvudpersonen med samma namn sin konstnärsdröm i Stockholms innerstad. Negativet är föräldragenerationens trygghet: ”tillbakadraget liv med teve, flitiga Lisor, Pekka Langer, puts och fej”. En trygghet som nu är utrotningshotad och kanske finns en ledtråd till vad dagens unga och vilsna män i stället använder som boxningssäck i stycken som: ”Jag gick därifrån fattigare än någonsin och muttrade fördomsfullt om alla jävla utlänningar som minsann får ut både ett och två tusen titt som tätt, men mej kan dom inte hjälpa.”

Det sägs att det är det liv Jack vänder ryggen vi 90-talister drömmer om (i Aftonbladets artikelserie om generationer blev vi ”Generation Ordning”). Inte så konstigt, när vi tvingas leva Jack-liv vare sig vi vill eller inte. Finns det något mänskligare än att drömma om det man inte kan få? Lundell har säkert fångat en era, men den är nästan omöjlig att föreställa sig för en som är i Jacks ålder nu. Hans revolt framstår som vad den var: ett privilegium.

Jack har alltid tryggheten att falla tillbaka på, flera gånger tackar han nej till lägenheter och jobb. Och även om han har det kämpigt i början kan han snart leva på att skriva när förskott och arvoden börjar trilla in. Fantasy, som sagt.

(Publicerad i Sydsvenskan 5 april 2016)