(Musikalrecension) Disney-likt i ishall

Regissören Robert Dröse verkar ha låst in sig med en trave Disney-filmer innan han tagit sig an att omarbeta bröderna Grimms medeltidssaga ”Snövit” till musikal.

Även om balansen mellan sång och handling inte alltid sitter perfekt kommer alla som sett Disneys filmversion av ”Snövit” från 1937 (eller vilken annan Disney-film som helst) att känna igen sig i hoppen mellan sång, barnsliga skratt och lagom sensmoraliskt allvar.

Trots att musikalen alltså bygger på bröderna Grimms saga och inte den tecknade filmen tycks produktionen ha velat lägga sig så nära Disneys version som möjligt utan att få hosta upp skyhöga rättighetskostnader eller riskera att bli stämda.  ”Alla barn i åldern 3-100 år”, som det heter i förhandsinformationen, bjuds därför på en Disney-filmlik upplevelse live. Mycket förhöjer upplevelsen från en filmsoffan: scendekoren är drömsk, kostymen glittrigt färgsprakande och användandet av ljud, ljus och rökeffekter väl avvägd.

I ensemblen syns idel välkända ansikten (även om Niclas Wahlgrens roll som härolden av oklara skäl görs av en ersättare i Karlskrona). Nanne Grönvall är inte bara ett perfekt lockbete för de lite äldre Mello-fansen, hon gör sig bra som kraxig häxa och hennes ”Avundsjuk”-doftande sångnummer verkar skräddarsydda för henne. Ett annat affischnamn är Yohio som när han väl dyker upp drar publikjubel och han har tydligt placerat prinsen nära sitt eget visuella uttryck. Hans sånginsatser är bra också på svenska, men någon högklassig skådespelare är han ännu inte, även om det tar sig när fasaden spricker och Yohio gör prinsen komiskt poserande och tafatt.

Skådespelaren Ellen Bergström, som spelar Snövit, klarar det omvända bättre (det här är hennes första musikal) och levererar stabila sånginsatser.

Sammantaget tycks produktionsbolaget Dröse & Norbergs främsta fokus ha varit att anpassa föreställningen för att kunna sälja in den till en så bred publik som möjligt. Smart i teorin – men svårt i praktiken. Det är faktiskt rätt mycket som skiljer en treåring från en 100-åring. För de yngsta är föreställningen stundtals lite väl läskig – och lång (ca 2 timmar och 15 minuter). Det breda anslaget blir märkbart också i musiken som landar någonstans mellan Finlandsfärja och Lilla Melodifestivalen. Dansant och svängigt – men minus till de slätstrukna texterna man hinner glömma på väg till bilen.

När man väl har chansen att omarbeta denna klassiker för vår tid hade jag hellre sett ett annat fokus, som en nedtoning av ursprungshistoriens utseendefixering, det får barn och unga tillräckligt av som det är.

Men: många barnskratt hörs från bänkraderna under föreställningen. Och att underhålla de yngsta är ju kanske sagans främsta funktion.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25/4-2016)