Jag läser i Dagens Nyheter att tidigare Marinmuseum-bossen Robert Olsson blir ny kulturdirektör i Stockholm och får ont i själen. I intervjun med DN säger Olsson att han inte är någon kulturnörd och att det var längesen han senast lånade en bok på bibblan.
Missförstå mig inte nu, Olsson är säkerligen jättekompetent för tjänsten (förutom tjänsten som överintendent på Statens Maritima museer i Karlskrona har han tidigare också arbetat på bland annat Riksantikvarieämbetet och som länsantikvarie) och det här är inget elitistiskt upprop. Jag kräver inte att alla som ens är påtänkta för ett kulturämbete ska genomgå något slags bildningstest och först ska få sin bokhylla inventerad och bedömd av Svenska Akademien.
Nej, det handlar om passion. Vore jag en kulturintresserad stockholmare hade jag önskat mig ett större engagemang än det Olsson bara visar en glimt av i DN-intervjun: "men det är viktigt med kreativt skapande. Det ger oss kunskap och samtidigt en chans att mötas i det som förenar oss. Oj, det låter nästan religiöst".
Att personer som inte tycks brinna för kulturen får styra den sätter fingret på en utveckling som pågått länge nog nu. I det bredare samhällsperspektivet vågar jag slå fast att det alltjämt är de som tänker rationellt och bär miniräknaren närmast hjärtat som bestämmer, som de senaste decennierna har rest ett opersonligt samhällsbygge i rostfritt stål. Nödvändigt, kanske vissa säger, att en ledare har det tänket, men jag väljer passion alla dagar.
Inom tidningsvärlden har det närmast blivit en sanning att högsta chefen är ekonom, inte själv journalist. Vilket kanske medfört att det ligger närmre till hands att skära i "utgiftsposter" som journalisttjänster i stället för annat.
I det rostfria samhällsbygget är du en kund för din läkare och din lärare och det tycks inte spela någon roll vad man tycker om det man sysslar med, må det vara kultur eller journalistik, så länge du kan räkna och fatta tuffa beslut – välkommen! Allra tydligast har det kanske blivit inom sporter som fotboll där eldsjälar ersatts med oljeshejker och amerikanska investerare med blott cash för ögonen.
I min – må hända naiva – utopi är det i stället passionen och de passionerade som styr. Första steget dit är kanske att förbjuda landets syokonsulenter från att läsa arbetsmarknadsprognoser så att de inte försöker styra om nästa gymnasist som berättar om sina drömmar till att bli, ja typ, syokonsulent.
Jag blev glad när SVT-programmet "Gift vid första ögonkastet", där en expertpanel ska para ihop personer, (spoilervarning!) gick åt skogen för samtliga.
Vissa saker har helt enkelt ett värde som står över Excel-ark och pragmatiska analyser.
Som kärlek – och kultur.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6 april 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar