Ljuva 40-årskris?

För 40 år sedan lanserades det fruktade kulturmagasinet Kris. Horace Engdahl och Stig Larsson minns »sitt livs äventyr«. Men vad läser vår intellektuella aristrokrati i dag?

Maj 1977. Två grupper unga män möts på en gata i Stockholm efter ett föredrag. Den ena gruppen är från Umeå och berättar om sin filmtidskrift Kod.

– Det var första gången någon av oss träffade Stig Larsson. Han sa inte så mycket, men kamraterna beskrev honom som ett geni, och när han yttrade sig gjorde han det med sällsynt tyngd. Hans tycktes ha läst alla böcker eller kanske inga böcker alls, minns Horace Engdahl.

Några månader senare ringer Stig Larsson upp Horace och de andra i Stockholmsgänget och ber om hjälp för att göra om Kod till en ny tidskrift.

– Jag upplevde dem som mer kapabla. Jag hade som krav att få vara med på redaktionsmötena. Jag lärde mig väldigt mycket. Jag kunde ställa vilka frågor som helst och få svar, säger Stig Larsson.

Resultatet blev Kris och det första numret kom kring lucia 1977. I sitt första förord skriver Stig Larsson att tidskriften ska innehålla en blandning »som saknas i de kulturtidskrifter som i hela sin existens är torra som ett bibliotekslager«.

På Malmö stadsbibliotek är det just från ett bibliotekslager man nu får beställa upp Kris. Att läsa numren ger stöd åt att de hittade det spretiga. Essäer och recensioner samsas med fotografier, målningar och dikter.

En röd tråd är texternas höga teoretiska nivå. Det första numret är ett temanummer om filosofen Theodor W. Adorno (komplett med en helsidas idolbild).

– De andra blev chockerade av min enormt dåliga bildning. Jag minns när de nämnde Cicero och jag frågade »Vem är det?«. Man får vara tuff för att stå ut med en så enorm intellektuell aristokrati. Men jag var väldigt självsäker, säger Stig Larsson.

Några tankar på att locka fler läsare fanns inte.

– Det var vårt livs stora äventyr. Vilken frihet, vilken eufori, att skriva utan att ta några hänsyn till publiken, eftersom vi ännu inte hade någon, eller till den etablerade kulturen, som vi inte trodde på, eller till ekonomiska begränsningar, säger Horace Engdahl.

Så här i efterhand framstår Kris som en plantskola.

– Jag hade aldrig blivit den författare som jag har blivit om det inte varit för Kris-åren, säger Stig Larsson.

Författaren Isabelle Ståhl, född 1988, blir nostalgisk av Kris.

– Men det är nog dumt, jag hade förmodligen inte fått vara med.

Finns det någon motsvarande plantskola i dag?

– Jag känner väl en tomhet i Sverige efter ett forum för klassiska texter och levande intellektuell dialog, det är lätt att känna sig andligt död här. Som författare upplever jag inte att det har funnits någon direkt plantskola för mig. Jag saknar ett intellektuellt forum som inte har krav på absolut samtidsaktualitet på allt de gör, säger hon.

Horace Engdahl tror att tidskrifter fortfarande fungerar som plantskolor och nämner Aiolos som exempel på att andan som uppfyllde Kris inte är död.

– Men kulturtidskriftens ställning är svagare i dag. Det är svårt att se hur någon med en tidskrift som plattform skulle kunna åstadkomma liknande verkningar som Kris gjorde då. 

Stig Larsson tror att en intellektuell gruppering som Kris uppstår »vart 40:e eller 50:e år«.

– Det krävs några personer som är drivande, och det hänger på kemin mellan dem. 

(Publicerad i Vi Läser nummer 6 2017: http://vilaser.se/nummer/6-2017/)

De är sämst på att göra slut

Filmskapare är usla på att göra slut. Som i att skapa slut, knyta ihop storyn då, deras kärleksliv vet jag inget om.

Förutom ett större midjemått är nog den minsta gemensamma nämnaren för många av oss efter ledigheten att vi sett en och annan film.

Mellan de traditionella milstolparna – ”Kan du vissla Johanna?” och ”Tomten är far till alla barnen” på julafton, ”Fanny och Alexander” på juldagen, ”Ivanhoe” på nyårsdagen bland annat – fläskar samtliga kanaler på med långfilm på röda dagar och mellandagar.

Plötsligt får alla rullar en insikt att blixtra till i den lediga hjärnans knäckiga seghet:

Jag älskar början på filmer. Och jag hatar slut.

Jag har länge funderat på varför jag så sällan ser filmer nuförtiden. Det är nog detta som är anledningen. Och också svaret på varför jag aldrig brytt mig om spoilervarningar.

Det är något generellt, helt frikopplat från kvalitetstänk och genrer. Mitten är lackmustestet – är den åtminstone okej lämnar jag soffan eller biosalongen med känslan av att jag har sett en bra film.

Det jag älskar med början är hur lovande allt verkar. För att ta deckargenren som exempel är det då alla trådar är lösa, mördaren kan vara hur unik och otäck som helst. Det jag själv kan föreställa mig här får alltid den avslutande upplösningen att blekna. Det har gått så långt att jag föredrar deckare där mordgåtan förblir olåst. Att jag är tämligen ensam om det blir tydligt i det smala utbudet av just sådana filmer i deckargenren.

Filmproducenter använder oftast en testpublik i slutskedet av ett filmarbete. Och de tenderar att föredra slut som ger svar. Och inget fel i det, jag förstår psykologin bakom. Man vill veta. Kanske ligger till och med förklaringen till deckargenrens popularitet här. Att man får en förklaring till ondskan. Dessvärre väsensskilt från hur det fungerar i verkligheten, men det är ämne för en annan krönika.

Jag har läst några böcker om att skriva filmmanus och det är det här sättet att berätta som lyfts fram. En amerikansk blockbuster har ett fattbart och/eller förlösande slut.

På samma sätt som att den gärna får ha patriotiska undertoner och huvudrollsinnehavarnas tänder ska vara vita som ett fång värktabletter. En formula som lett till att Hollywood kritiserats för att sprida en amerikansk kapitalistisk världsbild till intet ont anande popcornätare. De tydliga sluten kommer från samma tänk. Closure. Man känner sig smart och glad när man lämnar biosalongen (läs: som en bra konsument).

Knäckhjärnan tröskar vidare: Liksom att vilja ha svar serverade i slutet finns det en filosofisk grund till att älska början och hata slut. För att en film är en metafor för livet. I början bor alla möjligheter och drömmar. Ett slut är en påminnelse om att de alla inte infrias. Och att allt tar slut. Att vi tar slut.

Om någon glädjespridande regissör á la Kay Pollak verkligen vill hylla livet borde hen göra en film som pågår för alltid.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/1-2018)