För 40 år sedan lanserades det fruktade kulturmagasinet Kris. Horace Engdahl och Stig Larsson minns »sitt livs äventyr«. Men vad läser vår intellektuella aristrokrati i dag?
Maj 1977. Två grupper unga män möts på en gata i Stockholm efter ett föredrag. Den ena gruppen är från Umeå och berättar om sin filmtidskrift Kod.
– Det var första gången någon av oss träffade Stig Larsson. Han sa inte så mycket, men kamraterna beskrev honom som ett geni, och när han yttrade sig gjorde han det med sällsynt tyngd. Hans tycktes ha läst alla böcker eller kanske inga böcker alls, minns Horace Engdahl.
Några månader senare ringer Stig Larsson upp Horace och de andra i Stockholmsgänget och ber om hjälp för att göra om Kod till en ny tidskrift.
– Jag upplevde dem som mer kapabla. Jag hade som krav att få vara med på redaktionsmötena. Jag lärde mig väldigt mycket. Jag kunde ställa vilka frågor som helst och få svar, säger Stig Larsson.
Resultatet blev Kris och det första numret kom kring lucia 1977. I sitt första förord skriver Stig Larsson att tidskriften ska innehålla en blandning »som saknas i de kulturtidskrifter som i hela sin existens är torra som ett bibliotekslager«.
På Malmö stadsbibliotek är det just från ett bibliotekslager man nu får beställa upp Kris. Att läsa numren ger stöd åt att de hittade det spretiga. Essäer och recensioner samsas med fotografier, målningar och dikter.
En röd tråd är texternas höga teoretiska nivå. Det första numret är ett temanummer om filosofen Theodor W. Adorno (komplett med en helsidas idolbild).
– De andra blev chockerade av min enormt dåliga bildning. Jag minns när de nämnde Cicero och jag frågade »Vem är det?«. Man får vara tuff för att stå ut med en så enorm intellektuell aristokrati. Men jag var väldigt självsäker, säger Stig Larsson.
Några tankar på att locka fler läsare fanns inte.
– Det var vårt livs stora äventyr. Vilken frihet, vilken eufori, att skriva utan att ta några hänsyn till publiken, eftersom vi ännu inte hade någon, eller till den etablerade kulturen, som vi inte trodde på, eller till ekonomiska begränsningar, säger Horace Engdahl.
Så här i efterhand framstår Kris som en plantskola.
– Jag hade aldrig blivit den författare som jag har blivit om det inte varit för Kris-åren, säger Stig Larsson.
Författaren Isabelle Ståhl, född 1988, blir nostalgisk av Kris.
– Men det är nog dumt, jag hade förmodligen inte fått vara med.
Finns det någon motsvarande plantskola i dag?
– Jag känner väl en tomhet i Sverige efter ett forum för klassiska texter och levande intellektuell dialog, det är lätt att känna sig andligt död här. Som författare upplever jag inte att det har funnits någon direkt plantskola för mig. Jag saknar ett intellektuellt forum som inte har krav på absolut samtidsaktualitet på allt de gör, säger hon.
Horace Engdahl tror att tidskrifter fortfarande fungerar som plantskolor och nämner Aiolos som exempel på att andan som uppfyllde Kris inte är död.
– Men kulturtidskriftens ställning är svagare i dag. Det är svårt att se hur någon med en tidskrift som plattform skulle kunna åstadkomma liknande verkningar som Kris gjorde då.
Stig Larsson tror att en intellektuell gruppering som Kris uppstår »vart 40:e eller 50:e år«.
– Det krävs några personer som är drivande, och det hänger på kemin mellan dem.
(Publicerad i Vi Läser nummer 6 2017: http://vilaser.se/nummer/6-2017/)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar