Facebookslabb

I den senaste säsongen av Aaron Sorkins ”The Newsroom” köps nyhetskanalen serien handlar om upp av en excentrisk IT-miljonär som snart börjar göra om kanalen i enlighet med "det nya" (bland annat med en app där "fans" kan uppdatera om var exakt kändisar befinner sig).

Scenariot har klangbotten i verkligheten: Amazon-grundaren Jeff Bezos köpte förra året Washington Post, en än så länge till synes smärtfri allians. Också andra har lockats från ettor och nollor till trycksvärta, bland andra Chris Hughes (medgrundare till Facebook och Mark Zuckerbergs rumskamrat på Harvard). Hughes köpte 2012 anrika The New Republic, som fyllde 100 år i år, med fina löften om att satsa på kvalitetsjournalistik. Så blev det inte. Nu står det klart att det kommande numret ställs in sedan flera ansedda namn på tidningen, bland annat redaktören Franklin Foer, hoppat av efter indikationer på att Hughes skulle sparka dem, rapporterar New York Times.

I en artikel i The New Yorker pekas The New Republics öde ut som en symbol för journalistikens kris. Att tidskriften såg Chris Hughes som en frälsare liknar The New Yorker-skribenten George Packer vid att branschen mår så dåligt att den nu är som "en mus så rädd att den går till katten för kärlek."

Om det inte vänder snart är nog The New Republic inte den enda publikationen som snarare skulle behöva ett av kattens nio liv…

(Publicerad i Kvällsposten 16/12-2014)

"Vape" – årets nyord

"Vape" – att andas in och andas ut ångan från en elektronisk uppladdningsbar cigarett – är årets ord enligt Oxford Dictionaries. För att få utnämningen krävs att ordet "reflect the ethos, mood, or preoccupations of that particular year,”, skriver den amerikanska tidskriften The Paris Review.

Och i det ljuset ter sig valet av just det hedonistiska "vape" uppfriskande, ställt mot förra årets vinnare "selfie", ett ord som kan ses som galjonsfiguren på en kultur som i mångt och mycket handlar om att framställa (snarare förställa) sig själv och sitt liv (exempelvis ”den perfekta frukosten”) i god dager på sociala medier.

I Oxford Dicitionaries val av "vape" framför andra heta kandidater som "slacktivism" och "normcore" skönjs kanske spår av en motståndsrörelse mot den de digitala pulsklockorna och svettabsorberande löpartajtsens era som är vår.

"Ännu finns den sorten som inte gör allt rätt." som Eldkvarn sjöng.

(Publicerad i Kvällsposten november 2014)

Orwell i Kairo

I söndags rapporterades att en egyptisk student gripits för att ha burit ett exemplar av George Orwells "1984" vid universitetet i Kairo, skriver brittiska The Guardian.

Polisen hävdar dock att gripandet inte har något med boken att göra utan berodde – paradoxalt nog – på att studenten anklagas för att ha filmat säkerhetsstyrkor utan tillåtelse.

Till saken hör att regimkritiker liknat ”1984”:s totalitära diktaturstat med Egyptens nuvarande styre och vid just universitet i Kairo har protester lett till att studenter dödats, fängslats eller stängts av, rapporterar The Guardian.

Oavsett om polisens version är sann eller inte, kvarstår dessvärre faktum att de grupper som aktualiserar ett citat från just ”1984” alltjämt framstår som vinnarna efter den egyptiska revolutionen för snart fyra år sedan:

"One does not establish a dictatorship in order to safeguard a revolution; one makes the revolution in order to establish the dictatorship."

(Publicerad i Kvällsposten 14/11-2014)

Murvelmodell

Martin Scorseses nya dokumentär ”The 50 year argument” handlar om den amerikanska tidskriften The New York Review of Books, som förra året fyllde 50 år. En av grundarna, Robert Silvers, är alltjämt tidskriftens redaktör och i några ljuvliga sekvenser får vi följa 84-åringens arbete (rödmarkera i texter, prata i telefon) från sitt skrivbord, knappt synlig bakom de höga bokstaplarna.

Kort efteråt ser jag också ”Plimpton! Starring George Plimpton as Himself”, en dokumentär om en annan amerikansk journalist och tidskriftsgrundare. 1953 var George Plimpton involverad i att etablera The Paris Review i Paris (han fungerade där även som mentor för just Robert Silvers) och förblev redaktör för den litterära tidskriften, som 1973 flyttade till New York, fram till sin död 2003.

Dokumentärerna tecknar bilder av två väsensskilda publicister. George Plimpton offrade sitt eget kulturella anseende och sin tid till den mer seriösa journalistik han helst skulle vilja ägna sig åt för att kunna hålla den ekonomiskt blödande The Paris Review levande. Han gjorde sig bland annat känd för att testa på saker – som att vara proffs i amerikansk fotboll eller medlem i New York Philharmonic Orchestra – och skriva om det samt ställde frekvent upp i tv-reklam såväl som i talkshows och filmer.

Robert Silvers har i större utsträckning förblivit i det fördolda, verkande från bakom sitt skrivbord. George Plimpton gjorde sig alltså till en medial figur, en ”profil” – och kan därmed sägas ha förekommit utvecklingen för resten av tidningsbranschen.

En bransch som mått bättre. 180 anställda får gå där, 150 där, 60 där. Vad det pratas mindre om är vilka som får gå. För jag skulle vilja hävda att det är tuffast för oss som sökt oss till den skrivande journalistiken utan minsta önskan att själva synas. När det skärs ner är vi de första som ryker, samtidigt som de så kallade profilerna blir kvar. De som syns och hörs i andra medier och har tiotusen följare på Twitter, de vars varumärke adderar till tidningens varumärke. Trots att tidningsjobben blir färre och koncernerna skär ner händer det att de som upphöjts till profiler headhuntas till nya jobb. Det sker mer sällan med någon som, säg, skrivit en serie arbetsplatsreportage.

Det låter som en klyscha och må hända var jag naiv, men jag blev journalist för att jag ville skriva; skildra och berätta. Inte stå med armarna i kors på en gigantisk bylinebild, sitta i morgonsoffor och ta selfies med makthavare.

(Publicerad i Kvällsposten 3/12-2014)

"Ärligt"? Omöjligt!

Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” väckte skandal 1997 då den ansågs lämna ut såväl Rydberg själv som personer i hennes närhet. Att detta var ämne för senaste ”Skandal” i SVT aktualiserar en läxa vi alltjämt inte lärt oss: självbiografiska böcker är lika mycket litterära konstruktioner som ”Harry Potter”.

I stället letar vi vidare efter kopplingar mellan författare och verk, stick i stäv med nykritikens tes om att de bör åtskiljas. En intervju med Patrik Lundberg (bokaktuell med ”Onanisterna”) rubriksätts på tidningen Citys förstasida med ”Allt och inget är självupplevt” och en intervju med Lyra Ekström Lindbäck (aktuell med ”Ett så starkt ljus”) med ”allt är självupplevt men allt är påhittat” på Sydsvenskan.se. Citat som, paradoxalt nog, tycks skvallra om författare som vill markera en gräns mellan sig och verket.

Men ”jaget” och ”sanningen” säljer, vilket även Carina Rydberg och Bonniers visste. Sanningsanspråket blev en strategi för att generera medial uppmärksamhet. Och det gick vägen. ”Den högsta kasten” såldes i över 100 000 exemplar.

Därmed inte sagt att alla självbiografiska författare vill förleda läsarna för att kränga böcker. Några går kanske in för att vara ärliga – eller tror sig vara det. Men det är omöjligt, med ett blankt papper framför dig börjar du liksom när du ska berätta vad du var med om när du, säg, var och köpte mjölk, konstruera och försköna. En oundviklig process, inskriven i berättandets själva natur.

Samtidigt leder att gestalta den första månpromenaden och en promenad till brevlådan till samma frågor – ”hur hade jag känt?”, ”vad hade jag gjort?” – varpå verket färgas av författaren. Allt och inget är självupplevt.

Men att ta en författares ord för sanning för att det är trycka i en bok som etiketteras som självbiografisk är vanskligt. De som förekom i ”Den högsta kasten” cementeras då som de beskrivs av Rydberg i boken, när de borde ses som litterära karaktärer skapade av henne. En författares ord är lika ogiltiga på andra sidan likhetstecken om sanning som en dokumentärfilm på tv eller din grannes uppdatering på Facebook.

Det går inte att framställa ett sant jag eller en absolut sanning. En insikt Karl Ove Knausgård till slut når när han skrivit sig fram till sista delen av det självbiografiska ”Min kamp”:

”Vi kan klä av verkligheten lager för lager och aldrig nå in till dess mitt, för det som det sista lagret skyler är det overkligaste av allt, den största fiktionen av alla, fakticiteten.”

(Publicerad i Kvällsposten 3/10-2014)