För den som arbetar med språket är klyschor lite som föräldrar.
Något man först föraktar och revolterar emot (kanske till och med
hatar).
För att långt senare (kanske för sent) inse värdet av.
”Det är en dag i morgon också”,
”man lever bara en gång”, ”tiden läker alla sår”.
Listan kan göras lång (klyscha!).
Så fort du träder in i skrivandets gemenskap
inser du snart att klyschor är något du bör undvika för att inte bli utesluten.
De hör helt enkelt inte bra skrivande till.
Jag tänker på detta när jag läser Leslie
Jamisons ”The Recovering”, en poetisk essä om alkoholism och litteratur.
Jamison kastar ett nytt ljus på den legendariska historien om hur den
amerikanska novellens konung Raymond Carver vägleddes fram till sin berömda
korthuggna prosa i ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek” av sin redaktör
Gordon Lish.
Carver hade just slutat dricka och
i sitt originalskick berörde novellerna detta och hade en hoppfull ton. För
sentimentalt, ansåg redaktör Lish och dödade det med sin rödpenna. Hälften av
Carvers prosa försvann och resultatet är ganska mörka berättelser.
Jag vet inte hur många klyschor som
rök i den ruffa redigeringen, men jag kan anta att det var flera. Det är
nämligen svårt att skriva ljust och hoppfullt utan att närma sig väggorden,
mäklarna och livscoachernas språk.
Jamison tar vidare upp hur en annan
stor amerikansk författare, David Foster Wallace, kom att vända sig mot ironi
efter att ha blivit nykter.
”Den tror inte på plattityder som
uppenbarelser, utan tror på vad de söker – möjligheten till gemensam mark”,
skriver hon om hans roman ”Infinite Jest”.
Och jag tror att det är här
någonstans man får börja för att komma bort från det klichéartade avfärdandet
av klyschor. Som uttryck som många förstår borde de egentligen vara utmärkta
verktyg för den skrivande, som jag tycker alltid borde ha som mål att nå så
många som möjligt.
Det som väl stelnar i den ständigt
föränderliga lavan som är språket måste ha ett värde.
Det finns ett universellt värde i
uttryck som ”det är en dag i morgon också”, ”man lever bara en gång” och ”tiden
läker alla sår”, då de berör den begränsade tidslinjen som är den mänskliga
existensen, då som nu – och ger råd om hur man ska förhålla sig till den.
Just David Foster Wallace höll
2005, tre år innan sin död, ett tal på Kenyon College som inledes med en
historia om fiskar. En äldre fisk passerar två yngre och frågar hur vattnet är,
varpå de yngre fiskarna frågar varandra: ”vad fan är vatten?”.
I en ljudupptagning från talet på
Youtube hörs studenterna fnissa – inte pratar väl det mest fascinerande
intellektet i amerikansk litteratur i sådana banala plattityder?
Jo, han gör faktiskt det. Och ger
utifrån den en lärdom om livet som talat till mig sedan första gången jag hörde
talet, men som jag kanske först nu till fullo börjar förstå.
”De mest uppenbara viktigaste
verkligheterna är ofta de som är svårast att se och prata om”, säger Foster
Wallace och fortsätter:
”… i vuxenlivets vardagliga
skyttegravar kan banala plattityder ha livsavgörande betydelse.”
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/6-2018)
