För bra för att vara sant

Kort efter att den legendariske polske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuściński dött 2007 väcktes ånyo en slumrande debatt om sanningshalten i hans reportage.

Belackare ställde sig tveksamma till huruvida de möten och händelser Kapuściński återgav verkligen hade ägt rum, medan hans försvarare hävdade att det inte spelade någon roll. Reportagen var ju så bra.

En liknande debatt har under de senaste veckorna blossat upp i USA om en monolog av skådespelaren och författaren Mike Daisey. Monologen behandlar situationen för arbetarna i Foxconns (som tillverkar Apples Ipads) fabriker i Kina.

I ett av monologens starkaste partier beskriver Daisey ett möte där han låter en gammal man som fått sin hand förstörd i Foxconn-fabriken prova en Ipad för första gången.

Ett möte som i själva verket aldrig skett, vilket visat sig bara vara en av många fabrikationer i Daiseys berättelse.

Följande hade inte varit ett problem om Daisey hållit sig på teaterscenen, men monologen presenterades som journalistisk och spelades upp i det amerikanska public service-radioprogrammet This American Life.

I samma fack som Daisey kan flera sentida exempel sorteras in. New York Times-journalisten Jayson Blair fick sluta på tidningen 2003 sedan det bland annat framkommit att hans rapporter från platser som Maryland och Texas var författade i New York.

Den nyutkomna boken ”Lifespan of a Fact” bygger på en mejlväxling mellan författaren John D’Agata och Jim Fingal, faktagranskare på tidskriften The Believer. Fingal fick i uppdrag att kontrollera D'Agatas non fiction-essä om en tonåring som begått självmord i Las Vegas. Vid granskningen upptäckte han flera faktafel, men när han upplyste D’Agata om dem blev han bemött med arrogans.

I ett av sina mejl till Fingal skriver D’Agata att essän inte behöver kontrolleras då han "tagit sig en del friheter, men ingen av dem är skadliga".

Bland dessa ”ofarliga” friheter märks att han angett att det vid tidpunkten fanns 34 strippklubbar i Las Vegas (det verkliga antalet var 31) då det ”ger texten en bättre rytm.”

Han skriver också att tonåringen var den enda som hoppade från en byggnad den dagen (vilket inte heller är korrekt) för att han ville att dennes död "skulle vara mer unik".

I den mörka historien om Mike Daiseys monolog i This American Life finns emellertid ljusglimtar att skönja. Rob Schmitz, en pappaledig Kinakorrespondent för Marketplace - ett annat amerikanskt public service-radioprogram - fattade misstanke efter att ha hört avsnittet. Schmitz bedrev sedan ett klassiskt gediget journalistiskt arbete; han pratade med Daiseys källor och kontrollerade hans fakta varpå han upptäckte flera felaktigheter. This American Life gjorde då avbön och ägnade ett helt program åt Schmitz avslöjanden och Daiseys egna dementi. Programledaren Ira Glass förkunnade också att man aldrig borde ha sänt Daiseys monolog i programmet.

Att journalistiska haverier sker just nu – när mediabranschen befinner sig i ekonomisk kris och anhängare till devisen "alla kan vara journalister" allt jämt vinner mark – är särdeles problematiskt.

Historien har lärt oss att när journalistiken varit hårt ansatt och kritiserats (oftast av moraliska skäl) har räddningen varit etiken. Som när de första pressetiska reglerna antogs och Pressens Opinionsnämnd bildades i Sverige 1916 i kölvattnet av bland annat den så kallade ”Ljunglundska brevskandalen” som inträffade 1914 då Leonard Ljunglund, redaktör för Nya Dagligt Allehanda, kommit över privata brev och använt dem i en politisk artikel.

I dessa ekonomiska kristider måste fokus mer än någonsin ligga på det pressetiska förhållningssätt som särskiljer den goda journalistiken från allt annat i mediebruset. Om vi får en utveckling där publicister i en större utsträckning hemfaller åt att publicera svagt faktaunderbyggda – om än fantastiska – berättelser under journalistisk flagg, i ett desperat försök att vinna tillbaka konsumenternas gunst, avskaffar journalistiken sig själv. En av de pressetiska grundreglerna är som bekant att det som publiceras ska vara sant och relevant. Daiseys berättelse om Foxconn-fabrikerna och de kinesiska arbetarna var synnerligen relevant, men den var inte sann.

När Ira Glass frågade Daisey om han oroat sig för att lögnerna skulle uppdagas svarade han:

”Yeah, I mean, I was kind of sick about it. Because I know that so much of this story is the best work I’ve ever made”.

Vi lever i en tid då vem som helst kan publicera och sprida fabricerade berättelser. Att däremot ge sig ut på fältet, konfrontera och registrera sanningen för att ur det insamlade materialet sedan skapa en såväl sann och belysande som rörande och tankeväckande berättelse, kräver en skicklig journalist.

Alla kan vara Mike Daisey, men alla kan inte vara Rob Schmitz.

(Publicerad i Aftonbladet 12/4-2012)