Murvelmodell

Martin Scorseses nya dokumentär ”The 50 year argument” handlar om den amerikanska tidskriften The New York Review of Books, som förra året fyllde 50 år. En av grundarna, Robert Silvers, är alltjämt tidskriftens redaktör och i några ljuvliga sekvenser får vi följa 84-åringens arbete (rödmarkera i texter, prata i telefon) från sitt skrivbord, knappt synlig bakom de höga bokstaplarna.

Kort efteråt ser jag också ”Plimpton! Starring George Plimpton as Himself”, en dokumentär om en annan amerikansk journalist och tidskriftsgrundare. 1953 var George Plimpton involverad i att etablera The Paris Review i Paris (han fungerade där även som mentor för just Robert Silvers) och förblev redaktör för den litterära tidskriften, som 1973 flyttade till New York, fram till sin död 2003.

Dokumentärerna tecknar bilder av två väsensskilda publicister. George Plimpton offrade sitt eget kulturella anseende och sin tid till den mer seriösa journalistik han helst skulle vilja ägna sig åt för att kunna hålla den ekonomiskt blödande The Paris Review levande. Han gjorde sig bland annat känd för att testa på saker – som att vara proffs i amerikansk fotboll eller medlem i New York Philharmonic Orchestra – och skriva om det samt ställde frekvent upp i tv-reklam såväl som i talkshows och filmer.

Robert Silvers har i större utsträckning förblivit i det fördolda, verkande från bakom sitt skrivbord. George Plimpton gjorde sig alltså till en medial figur, en ”profil” – och kan därmed sägas ha förekommit utvecklingen för resten av tidningsbranschen.

En bransch som mått bättre. 180 anställda får gå där, 150 där, 60 där. Vad det pratas mindre om är vilka som får gå. För jag skulle vilja hävda att det är tuffast för oss som sökt oss till den skrivande journalistiken utan minsta önskan att själva synas. När det skärs ner är vi de första som ryker, samtidigt som de så kallade profilerna blir kvar. De som syns och hörs i andra medier och har tiotusen följare på Twitter, de vars varumärke adderar till tidningens varumärke. Trots att tidningsjobben blir färre och koncernerna skär ner händer det att de som upphöjts till profiler headhuntas till nya jobb. Det sker mer sällan med någon som, säg, skrivit en serie arbetsplatsreportage.

Det låter som en klyscha och må hända var jag naiv, men jag blev journalist för att jag ville skriva; skildra och berätta. Inte stå med armarna i kors på en gigantisk bylinebild, sitta i morgonsoffor och ta selfies med makthavare.

(Publicerad i Kvällsposten 3/12-2014)