Jag var inte ens påtänkt när Ulf Lundell i mitten av 1970-talet ställde sig bredbent med en fot i kultursfären och en i nöjeslivet med både album- och romandebut. Att som 90-talist läsa den fyrtioårsjubilerande "Jack" är märkligt. Inte bara för att klickarna av beatprosa har flagnat på fasaden och kvinnoskildringarna hade kunnat komma från den svinigaste av ”Paradise Hotel”-snubbar. Det känns som att läsa fantasy. Samma känsla fick jag när såg om filmen ”Kids” (1995) där ungdomarna som skejtar, misshandlar och sniffar lim bor mitt på Manhattan. En urban värld som inte längre är möjlig, där smutsen får finnas mitt i city.
I ”Jack” när huvudpersonen med samma namn sin konstnärsdröm i Stockholms innerstad. Negativet är föräldragenerationens trygghet: ”tillbakadraget liv med teve, flitiga Lisor, Pekka Langer, puts och fej”. En trygghet som nu är utrotningshotad och kanske finns en ledtråd till vad dagens unga och vilsna män i stället använder som boxningssäck i stycken som: ”Jag gick därifrån fattigare än någonsin och muttrade fördomsfullt om alla jävla utlänningar som minsann får ut både ett och två tusen titt som tätt, men mej kan dom inte hjälpa.”
Det sägs att det är det liv Jack vänder ryggen vi 90-talister drömmer om (i Aftonbladets artikelserie om generationer blev vi ”Generation Ordning”). Inte så konstigt, när vi tvingas leva Jack-liv vare sig vi vill eller inte. Finns det något mänskligare än att drömma om det man inte kan få? Lundell har säkert fångat en era, men den är nästan omöjlig att föreställa sig för en som är i Jacks ålder nu. Hans revolt framstår som vad den var: ett privilegium.
Jack har alltid tryggheten att falla tillbaka på, flera gånger tackar han nej till lägenheter och jobb. Och även om han har det kämpigt i början kan han snart leva på att skriva när förskott och arvoden börjar trilla in. Fantasy, som sagt.
(Publicerad i Sydsvenskan 5 april 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar