Spelbolagens årliga lista av kandidater till Nobelpriset i litteratur är en åldrad skara.
Förmodligen hinner flera av dem dö innan de tilldelas priset.
Med Dylan förra året och – relativt – unge Kazuo Ishiguro i år kommer de ännu längre ifrån.
Fast frågan är om det är en välsignelse eller en förbannelse?
Årets nobelpris i litteratur gick till en yngling: den 62 år unge japansk-brittiske författaren Kazuo Ishiguro. Alltså ännu ett förlorat år för ständiga favoriter som Ngugi Wa Thiong'o, 79, Margaret Atwood, 77, Adonis, 87, och Joyce Carol Oates, 79.
Men de är i gott sällskap. En av de största författarna som aldrig fick priset är ryssen Lev Tolstoj. Han dissades 1901 till förmån för fransmannen Sully Prudhomme som blev prisets första mottagare.
I rollistan till skräckfilmen ”Namnen som Akademien glömde” hittar vi senare även bland andra Marcel Proust, James Joyce, Virginia Woolf, Jorge Luis Borges och Vladimir Nabokov.
En personlig favorit som aldrig fick priset är polske Witold Gombrowicz, som ständigt ryktades vara aktuell, men hann dö innan han fick det. Också att John Ashbery, död i september i år, missades är snudd på skam.
I Kulturradions sändning inför årets nobelpris med fokus på just de bortglömda var kritikern Ulrika Milles inne på att det hade sett direkt felaktigt ut om man skrev en litteraturhistoria av vinnarna, men den hade blivit ganska träffsäker om den tecknades utifrån de som glömts bort.
Hon har en poäng. Under åren som Proust, Joyce och Woolf var aktuella gick priset i stället till författare som Henri Bergson, John Galsworthy och Ivan Bunin. Åh, jasså det ringer inga klockor? Inga namn du dagligen ser i bokhyllan? Jag tänkte väl det.
Vi har också den så kallade Nobelförbannelsen. John Steinbeck, 1962 års vinnare, publicerade ingenting efter att ha fått priset och Doris Lessing (pristagare 2007) har sagt att det enda hon gjorde efter priset var att bli fotograferad och intervjuad. ”En katastrof för mitt skrivande”.
Och det finns mörkare exempel. När Jämshögs finest Harry Martinson och Eyvind Johnson fick dela på priset 1974, samtidigt som de själva satt i Svenska Akademien, ledde det till massiv kritik. Förre akademiledamoten Lars Gyllensten påstår i sina memoarer att kritiken efter nobelpriset var orsaken till att Martinson tog sitt liv 1978.
Med dagens tillkännagivande kan vi definitivt slå fast att kampen mot klockan för det åldrade Ladbrokes-/Unibet-gänget börjar förloras. Frågan är om de ska fira eller sörja.
För vilket gäng skulle du vilja tillhöra? Proust, Joyce, Woolf eller Bergson, Galsworthy, Bunin?
Detta är ingen diss mot Ishiguro och jag överdriver lite, hårdvinklar, men ni förstår vad jag menar: litteraturhistorien är mer än de författare som ett gäng i Gamla stan diggar.
Att Lev Tolstoj inte fick priset 1901 fick flera svenska författare och konstnärer att rasa, däribland August Strindberg och Anders Zorn, varpå Tolstoj svarade:
”Jag blev väldigt glad att det inte var jag som fick Nobelpriset. Det tog bort det stora problemet av hur jag skulle använda pengarna. Jag är säker på att de här pengarna… bara kan medföra ondska.”
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6 oktober 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar