Filmrecension "Jordgubbslandet": Kärlek i kapitalismens tid

Sommarens enda svenska biofilm är inspelad och utspelar sig i Sölvesborg. "Jordgubbslandet" låter som titeln på en saga, och på sätt och vis är den väl det. En saga som sällan berättas. Om det ekonomiska ekosystem vi kallar dagens Europa.

Till de röda bärens fält i Blekinge åker hela familjer från Polen och Litauen. Där får de jobba under sydsvenska män som egentligen inte tycker om dem, till och med misstänkliggör dem och tar varje chans att maximera sin egen profit. Fack? Sjukförsäkring? Nja.Män som kanske röstar på ett parti med rötter i samma jordgubbsland som inte tycker att människor från andra länder ska vara här. Och lägger fram sådana åsikter mellan jordgubbstuggorna på verandor som också de byggts av gästarbetare.Som ni förstår är det komplext, vilket regissören Wiktor Ericsson inte ryggar för i sin långfilmsdebut.  "Jordgubbslandet" är en otroligt vackert fotograferad listerländsk Romeo och Julia-historia som på ett nyansrikt sätt berör ovan nämna frågor. Jag tänker på filmer som ”Rosetta” av belgiska bröderna Dardenne eller finske Aki Kaurismäkis ”Mannen från Le Havre”.

Kärleksdramat ”Jordgubbslandet” rör den polske gästarbetaren Wojtek och den svenska tonårstjejen Anneli. Kärlek över klassgränserna á la Roy Anderssons "En kärlekshistoria". Men med nyanser: Wojteks mamma tycker inte bonddottern Anneli är fin nog och Annelis vänner och familj tycker inte Wojtek är svensk nog.Anneli jobbar också med jordgubbar men inte som plockare utan med att sitta i de röda jordgubbsformade kurerna längs landsvägen, och få förbipasserande att tänka på den gamla goda tiden då unga blonda huvuden trängdes på jordgubbsfälten. På samma sätt som bilderna på livsmedelsförpackningarna ska få oss att tänka på idylliska gårdar. Som egentligen är försvunna sedan länge. Det är inte meningen att vi ska titta under huven och se hur det verkligen fungerar.

Huvudrollsinnehavarna, Nelly Axelsson (Annelie) och Staszek Cywka (Wojtek), är fynd som kröner en perfekt casting (Torkel Petersson pratar klockren listerländska!). Bortsett från någon enstaka skolpjäsaktigt uttalad replik ("Ska du med till Norge? Fuck Komvux!") är skådespeleriet utmärkt ner till minsta biroll.Efter att glatt mig över att få en av den nya ekonomins skuggsidor belyst stör jag mig på filmers tendens att alltid söka spänning, drama, klimax. Kanske för att ovan nämnda tematik berörs så välavvägt. Men också här visar Wiktor Ericsson upp en imponerande mognad i att han har vett att släppa spänningen i rätt läge. Han frestas inte att ge några enkla lösningar och svar utan håller fast vid nyanserna. Något jag skulle säga är det enda sättet att likt bröderna Dardenne och Aki Kaurismäki göra realism för vår tid, då det är så verkligheten ser ut. Särskilt tydlig blir Ericssons taktkänsla i slutscenen, som utan att avslöja för mycket för tankarna till Karl Marx.Jag spår "Jordgubbslandet" en lysande framtid på festivaler och biografer.

En käftsmäll i fejset på alla som försöker få oss att glömma hur dagens globala klassamhälle fungerar.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 15/6-2017)