Bokrecension: Mysteriet med guldgubbarna

Nu låter Kim M. Kimselius tidsresenärerna Theo och Ramona – som tidigare hamnat i bland annat Pompeji och Andra världskrigets Tyskland – resa till författarens hemlän Blekinge.

Närmre bestämt till Västra Vång på järnåldern. En historia som inspirerats av de 29 gyllene figurer från perioden som hittats i byn.

”Mysteriet med guldgubbarna” presenteras i samarbete med Ronneby kommun och Blekinge Museum, vilket får mig att tänka på hur man inom film pratar om så kallad produktplacering. I stället för en uttorkad actionhjälte som bara måste dricka till exempel Coca-Cola, fungerar här de tumnagelstora guldgubbarna som finns att se på Blekinge Museum som katalysator för handlingen. Syftet är, får man anta, att i förlängningen locka några Kimselius-läsare till Ronneby och till museet. Som journalist känner jag mig instinktivt skeptisk, men tänker sedan: varför inte? All publicitet är kanske bra publicitet för vårt ofta styvmoderligt behandlade län.

Theo och Ramona hamnar hur som helst i Västra Vång där de både möter vänner för livet – och riskerar livet. Kimselius har byggt upp storyn i korta kapitel och en rapp stil som tjänar handlingen. Språket är bra bortsett från några korrekturfel. Det är fler cliffhangers än runstenar, vilket gör undertecknad aningen andfådd. Denna stil skapar spänning men leder också till att det blir svårt att känna för karaktärerna. Så fort någon har kvicknat till står någon annan för döden.

Men en väl påläst Kimselius ger läsaren möjlighet att själv bli tidsresenär: faktan kläs i trovärdiga kläder och miljöerna kommer till liv. Meningar som ”ett blått barn är ett dött barn, det hade hon lärt sig med åren. Hon hade sett många blå barn” kanaliserar effektivt järnålderns lidanden.

I den här typen av historisk äventyrsfantasy finns inga regler. Jag tycker därför att det är synd att Kimselius har missat chansen att sudda bort våld. Jag är medveten om att järnåldern var en våldsam tid, men när tidsresenärernas kläder anpassar sig till tidsepoken och de automatiskt lär sig språket hade de också kunnat oskadliggöra skurkar utan blodvite.

Med det sagt är ”Mysteriet med guldgubbarna” så spännande att man blir allmänbildad utan att märka det. Reklamen för Ronneby hålls subtil och spårar inte ut förrän i slutet där Ramonas pappa brister ut i meningar som: ”Jag vill se Brunnsparken i Ronneby. Den parken lär vara något utöver det vanliga…”

Bortsett från det är ”Mysteriet med guldgubbarna” lyckad på flera plan och kan säkert tjäna sitt syfte i att både locka unga till läsning – och få nyfikna besökare till guldgubbarna.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 20/6-2017)