Tung research i vacker språkskrud

På sin sjukbädd ligger af Chapman och minns.

Fredric Henric alltså, skeppsbyggaren som gett namn åt allt från en gymnasieskola i Karlskrona till en fullriggare som blivit vandrarhem på Skeppsholmen i Stockholm.

I Karlskrona är spåren ännu fler efter mannen, som föddes till brittiska föräldrar i Göteborg 1721 och dog i Karlskrona 1808. På Marinmuseum finns bland annat galjonsfigurerna till af Chapman-ritade fartyg med namn som Försiktigheten och Dristigheten. Och på Skärva herrgård, det lantställe af Chapman lät uppföra efter att ha beordrats av kungen till Karlskrona för att bygga upp flottan, händer det numera att typ Anders Ekborg sjunger visor.

Författaren Eva-Marie Liffner, också göteborgare som blivit Blekingebo, har med sin nya roman ”Vem kan segla” gett sig i kast att skildra mannen bakom det bekanta namnet. I bakgrunden skisserar hon också Karlskronas 1700-talshistoria. Men i fokus står Fred Chapman. En gammal man med barnets fantasi och lekfullhet intakt. Det är hans minnen och febriga fantasier som kastar oss från Göteborg till London, till hovet i Stockholm – och Blekinges skogar.

Liffner klär tung research i festdräkt; hennes prosa är doppad i tidens saltstänk och arrakpunsch. Det sägs att en bra skribent ska få fakta att dansa. Liffner lyckas får historiens marmorbyst och bokstavligt talat grå eminenser att svänga loss i en vildsint sjöfararumba som fått Tony Irving att säga upp sig från ”Let’s Dance” och mönstra på. Och boken är föredömligt kort med tanke på de tegelstenar som annars produceras när en historisk person står i sökljuset.

Att ”Vem kan segla” är en historisk fantasi snarare än sanningsenlig gestaltning står tidigt klart. Om inte redan titelmelodin – ja, som en sådan fungerar den faktiskt – är en ledtråd till att så är fallet. I sin nuvarande form med de berömda raderna som flitigt citeras, publicerades den nämligen först i början av 1900-talet, även om anorna går till Finlands svenskbygder och gamla sjömansvisor (tack, Wikipedia).

Det är hur som helst underhållande läsning. En mångbottnad suggestion på minnen och fantasiers målarduk som sjunger den magiska realismens lov, med avstamp i välkänd local lore (för att låna den svengelska som Liffner lägger i Fred Chapmans mun: ”själv har jag i blåsten alltid varit en middling man…”):
 Guldgubbarna i vång! Snapphanar! Spöken vid Hjortsberga kyrka! Apotekare Johan Ferber!
 Att läsa ”Vem kan segla” är lite som att gå en historisk stadsvandring i Karlskrona med omnejd. Med hallucinogena svampar i matsäcken.

För många är spökena och de magiska inslagen. Kanske lite väl många, stundtals.

Men skickligheten i hur Liffner lyckas färglägga gammal grå historia väger över. Som läsare blir man som Lill-Maja vid gubben Chapmans feberbädd:
 ”En saga om skepp och gastar kan hon bara inte motstå”.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/3-2019)