Om man ska tro reklamen (obs: gör aldrig det) verkar det lättare än någonsin att bli rik.
Även om det vore sant: låt bli – tänk på barnen!
I den nya spellagen och kasinoreklamens 2019 är drömmen om miljonerna ständigt närvarande. Det har knappast blivit färre skolbarn som klottrar ner ord ”ekonomiskt oberoende” i en tankebubbla under en svenskaövning om den så luddiga framtiden.
Inget fel med det. Till en början är det säkert toppen, men sedan då, i den där framtiden?
Det sägs att de riktigt rika är osynliga. Oftast stämmer det nog. Men ibland blir de desto synligare. Som vid skandaler. Ofta är det inte de som själva gjort sig förmögenheten som hamnar snett, utan ett barn eller ett barnbarn som med en våldsam krasch slår sig ur elfenbenstornet. Kastar sig huvudstupa från översta trappsteget på det som den amerikanska psykologen Abraham Maslow kallade behovstrappan där till exempel hunger, törst och sömn står nederst. Kanske inte så konstigt att dekadensen lockar: kan man inte klättra högre återstår bara nedåt för att ta sig någonstans.
Tv-serierna ”Trust” och ”Succession” behandlar båda tematiken. Den förstnämnda har verklig grund och behandlar oljefamiljen Getty och den italienska maffians kidnappning av John Paul Getty III 1973. Självmord och missbruk dyker upp bland den snåle patriarken J. Paul Gettys (telefonen för besökare och anställda i hans hem har till och med försetts med myntinkast!) barn redan i de första avsnitten.
”Succession” är fiktiv och handlar om familjen Roy, ägare till ett medieimperium. Behöver jag nämna att överhuvudets barn mår rätt kass och/eller knarkar?
Nyligen läste jag Sigrid Rausings ”Malström”, Tetra Pak-arvtagarens bok om vad som hände med familjen efter hennes svägerska Eva Rausings uppmärksammade död i London 2012.
Hans Kristian Rausing och Eva träffades på rehab och var nyktra länge men fick återfall med champagne på nyårsafton när 1999 blev 2000 – varpå det nya millenniet blev deras förbannelse.
De gick ner sig, som vi alla vet någon som gått ner sig, men inte på en parkbänk utan i ett lyxhus i London. I boken berättas bland annat hur de kommer lindrigt undan med ett rejält innehav, då så rika människor inte har något uppsåt att sälja drogerna vidare enligt den brittiska juridikens logik.
Kanske började min fascination för den här typen av historier med Agnelli-familjen. Som nästan allt jag kan något om tog det omvägen via sport – ägarna till bilmärket Fiat äger också den italienska fotbollsklubben Juventus. Familjen är drabbad av nästan förbannelselik olycka: magnaten Gianni Agnellis pappa dog i en flygkrasch när han var tonåring och hans bror blev bara 35 år på grund av sjukdom. Och så klart har vi även här exempel på de som valt dekadensen: Giannis son Edoardo tog livet av sig år 2000 efter år av missbruk och hans sonson Lapo Elkann fick sluta på Fiat 2005 på grund av ett eskalerande bruk av kokain och heroin.
En gammal klyscha ringer sann genom både de fiktiva exemplen och de verkliga: pengar gör dig inte lycklig. Åtminstone inte på lång sikt.
Inte heller osynlighet kan köpas. Det ska vi som är svaga för fascinerande historier om uppgång och fall vara tacksamma för. Och alla som behöver varnande exempel.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/3-2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar