Bokrecension: Fantastisk frustrerande Franzen

Den amerikanske författaren Jonathan Franzen nya roman heter ”Renhet”.

Något jag önskar i hans författarskap.

Franzen kan som få andra träffa berättandets själva guldåder: när man inte ens reflekterar över själva läsakten utan bara hungrigt vänder blad. Ändå ska han ibland krångla till det. I ”Renhet” finns exempelvis en 23-årig telefonförsäljare som emellanåt pratar som en karaktär i en Woody Allen-film, i konflikt med den episka samtidsrealism jag önskar Franzen var trogen. Telefonförsäljaren i fråga är Purity ”Pip” Tyler, en av romanens huvudkaraktärer. Hon nappar på en praktikplats hos The Sunlight Project – en organisation som avslöjar hemligheter styrd av den DDR-födde visselblåsaren Andreas Wolf – för att försöka ta reda på vem hennes pappa är.

Till skillnad mot Franzens tidigare romaner verkar Pip inte dela blodsband med de andra huvudkaraktärerna. En rörelse bort från de skildringar av dysfunktionella familjer som är Franzens komfortzon. Det är klart att en författare ibland vill utmana sig själv men att se hur Franzen ändå graviterar mot sin kärnberättelse om kärnfamiljens sönderfall är frustrerande. Ett tydligt exempel är det spännande partiet i ”Renhet” om den grävande nyhetsbyrån Denver Independent som har korn på ett scoop om stridsspetsar, som dock snart hamnar i skymundan för journalisterna Tom och Leilas relation.

Ett annat exempel är delarna om Toms första äktenskap med konstnären Anabel som ställt ensamt skulle kunna bli i klass med Leonard Michaels ”Sylvia”, en fantastisk kortroman om destruktiv kärlek, men i ”Renhet” får samsas om utrymmet med visselblåsarorganisationer, mord och DDR.

De många sidospåren vävs dock ihop till en berättelse om det som dikterar villkoren i såväl en totalitär regim som i en organisation som slåss för totalt transparens: makt. ”Hemligheter var makt. Pengar var makt. Att vara behövd vad makt. Makt, makt, makt: hur kan världen vara uppbyggd kring striden om något som blir så isolerande och påfrestande när man får det?” som Pip tänker om världens tillstånd.

Detta är romanens röda tråd, som fästs i Östtyskland innan murens fall och spänner till vår digitala tid. The Sunlight Project-frontmannen Andreas Wolf likställer socialismen i det öst han växte upp i med internet. På samma sätt människorna där inte kunde undgå socialismen kan vi, i vår del av världen, i dag inte fly internet: det väldiga väsen som vet vilka filmer vi gillar och vilka våra vänner är. Denna syn ringer genom boken, är dess ideologiska kärna, men inte någonstans faller den uttalat internetfientlige Franzen för frestelsen att genom Andreas eller någon annan börja predika.

Som sagt kan vi inte undkomma internet, därför blir jag allt mer övertygad om att man måste förhålla sig till det också i en uråldrig form som romanen, om den ska fortsätta vara relevant. Franzen verkar medveten om detta, inte bara i tematiken utan också i estetiken då han träffsäkert införlivar mejlväxlingar och iMessage-konversationer i ”Renhet”, vilket i andra händer hade kunnat bli pinsamt, som en oönskad förälder på en tonårsfest. Enligt författaren David Shields sysslar Jonathan Franzen med en utdöende konstform, ”the dickensian novel”. Och visst, det ser ut som hädelse i tweetsens tidsålder att skriva en bok på nästan 600 sidor. Just därför tycker jag att det är härligt att någon gör det.

Om han renodlar ”Renhet”:s många förtjänster i sin vidare produktion kan Jonathan Franzen – som skriver på en dator med igenlimmat nätkabeluttag – ironiskt nog bli en av dem som för den traditionella romanen in i internetåldern.

(Publicerad i Skånes fria 6 november 2015)