Framtidens poeter på svensk mark

 "Som en komet från framtiden" lyder en blurb från Observer på framsidan av den brittiska utgåvan av Ben Lerners fantastiska debutroman "Leaving the Atocha station".

Varför så profetiska ord om historien om en amerikansk poet på stipendievistelse i Madrid i samband med bombdåden i stadens tunnelbana? Jag har ett förslag. En bit in i romanen dyker nämligen en chattkonversation mellan huvudpersonen och hans kompis Cyrus som vistas i Mexiko upp mitt i Lerners prosa. Hela chatten är återgiven och den pågår i elva sidor. Det rör sig alltså inte om en tidsmarkerande gimmick, som när Gordon Gekko plockar fram en gigantisk mobiltelefon i filmen "Wall Street" från 1987. I stället är det en sömlös förening av vardagligt språk och litterärt språk, endast möjlig i vår digitala tid då vardagskommunikationen i allt större utsträckning sker med text: chattar, sms och tweets. Om en författare vill överföra det vardagliga samtalet mellan, säg, två vänner på ett kafé till litteratur så tvingas hen oundvikligen att linda in det i ett lager av litterärt språk då en verklig muntlig kommunikation – med harklingar, pauser, felaktiga ordföljder – riskerar att bli totalt obegriplig i text. Med skriven kommunikation är det annorlunda. Den kan klistras in direkt på boksidan, komplett med förkortningar och smileys, utan att något går förlorat.

Också i den amerikanska samtidspoesin syns denna estetik i den riktning som brukar kallas ”alt lit” (alternative literature) där texterna handlar om vår digitala tid och ofta också publiceras online. Snart kommer rörelsens överstepräster Tao Lin och Mira Gonzalez – aktuella med en gemensam samling tweets – till Sverige med ett besök på Stockholms internationella poesifestival den 27 november. Förutom att deras texter bryggar mellan vardaglig digital kommunikation och litteratur har de även lyckats spränga poesin fri från sin traditionella position som esoterisk konstform jämte opera och klassisk musik och gjort den till något som konkurrerar om samma publik som indieband från Brooklyn. Alt lit-poesin är mer lik populärkulturen med en tydlig samtidskoppling i både tema och estetik (exempelvis genom användandet av varumärken som jag skrev om i Aftonbladet 7/8-2015) vilket spelar in i att den tycks ha gjort samma resa över Atlanten som all populärkultur sedan 1950-talets ungdomskultur. Den alt lit-scen som Tao Lin och Mira Gonzalez representerar har influerat unga danska poeter som Asta Olivia Nordenhof och Caspar Eric och så sakteliga börjat sippra in också i Sverige.

Genom sin estetik tycks poeter som Tao Lin och Mira Gonzalez och romanförfattare som Ben Lerner vara i stånd att utplåna den tidigare fasta gränsen mellan litterärt språk och vardagligt språk. Det är, tror jag, en av de få landvinningar som litteraturen har kvar att göra då språket har stagnerat – det finns inte längre några nyskapande sätt att beskriva, säg, en solnedgång. Utvecklingen har gått varvet runt sedan ryska formalister som Viktor Sjklovskij talade om att motverka att litteraturen blev automatiserad och vardaglig genom att skapa en främmandegörande effekt med något ofamiljärt ("ostranenie"). Nu är litteraturen så litterär att den måste göras vardaglig igen. Vi har redan sett denna förändring beträffande det tematiska med den starka autofiktiva trenden och nu är det på väg att ske även rent språkligt. Det familjära blir ofamiljärt då vi inte är vana att se det mellan bokpärmar. En chattkonversation i en roman eller en diktsamling bestående av tweets är vår tids motsvarighet till Marcel Duchamps utställda pissoar.

Att avfärda de som sysslar med "internetlitteratur" som ytliga är därför direkt felaktigt. Snarare handlar det om just en "komet från framtiden" vi ännu saknar verktygen för att behandla.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25 november 2015)