Frustrerande ojämn

Christian Kracht är en tysk Per Hagman – utan det sentimentala skyddsnätet som
gör att folk kan få varandra till slut.
Fria:s recensent läser hans nya bok ”1979” och blir frustrerad av ojämnheten.

Att ta upp en baksidestext i litteraturkritik bryter förmodligen mot någon oskriven regel

men jag kan inte låta bli. Till Christian Krachts ”1979” lyder den kort och gott: ”en tysk

inredningsarkitekt och hans sjuke vän befinner sig på ett drogparty för jetsetkretsar i

Teheran när den islamiska revolutionen bryter ut.”

Högsta betyg. Också boken börjar på samma sätt. Att använda en dramatisk händelse –

här den islamiska revolutionen i Iran 1979 – som katalysator för att sätta igång något i

karaktärernas inre är ett klassiskt knep. Av Kracht leds man framåt mot den oundvikliga

kokpunkten med korta stycken som både är vackra i sin enkelhet och berättartekniskt

effektiva.

I början är miljön den absoluta överklassens värld och särskilda dekadens. Där pengar

inte är ett problem och ingenting därför spelar någon roll. Här kan en rik europé ha en t-

shirt med hakors och röka crystal meth. I sin gränslöshet både fascinerande och

skrämmande. Och en perfekt miljö för en roman.

Detta dekadenta paradis blir än mörkare av undergångsstämningen – vissa verkar veta

att något är på väg att hända – som får mig att tänka på Lars von Triers ”Melancholia”.

Enda problemet så här långt är att dialogerna känns ganska konstlade:

”Mavrocordato, ha överseende med min vän. Han är ibland lite… simpel”, sade

Christopher.

”Nonsens. Jag uppfattar er vän som alltigenom trevlig och intressant. Christopher, gå och

hämta något att dricka åt oss, var en god vän.”

Vem pratar så, liksom? I den fantastiska inledande delen av ”1979” är det dock det enda

som stör. Men i ungefär i mitten av boken händer något. När revolutionen har brutit ut

och Christopher (spoilervarning) har dött går liksom luften ur boken. Den stämning som

till en början varit så stark och fått en att hungrig vända blad är försvunnen. I stället: lite

känsla av underrättelsethriller och flummig ”Tintin” som kulminerar med att

huvudpersonen ger sig ut på en vandring i Tibet. Först mot slutet när man anar hur de

till synes väsensskilda delarna hänger samman växer ”1979” igen.

Christian Kracht tycks vilja utforska mänsklighetens extremer, nod till nod. Från

armenisk konjak till maskar i avföringen, Teherans överklass till kinesiskt arbetsläger.

På denna resa mellan ytterligheter tecknar Kracht deras respektive elände.

Gott så, men man kommer inte ifrån att de båda delarnas ojämnhet sett till litterär

kvalitet är frustrerande. Det känns som om Christian Kracht velat foga samman två

böcker till en utan att måla över skarvarna. Som väntat av en enfant terrible har Kracht

förmågan att på knappt 162 sidor göra en både djupt imponerad och lika besviken.

(Publicerad i Fria tidningen 9/9 2016)