Sedan 2014 anlitar Hennes & Mauritz fabriker i Burma där tonåringar jobbar i upp till tolv timmar om dagen. Något som är olagligt i Burma och klassas som en av de värsta formerna av barnarbete. Flera svenska klädföretag, med verksamhet i Burma och andra lågproduktionsländer, granskas av journalisterna Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom.
– Vi ville titta på hur kläder kan vara så billiga när allt annat i samhället blivit dyrare. Vi hade läst rapporter om missförhållanden i olika fabriker och ville titta på om det fanns ett samband mellan dem eller var enskilda fall som företagen ofta vill få det att framstå som, säger Tobias Andersson Åkerblom.
Det visade sig att klädföretag har satt i system att förlägga produktionen till fabriker i länder där produktionskostnaderna är låga, vilket i sin tur ofta medför sämre arbetsvillkor.
Men att nå innanför fabrikernas murar är svårt.
– Det är svårt att som journalist få lov att komma in i fabriker. Några tog vi oss in genom att wallraffa som inköpare, säger Moa Kärnstrand, som berättar att de på plats pratat med många arbetare. I en del fall var det dock svårt, då arbetarna inte vågade prata.
I Modeslavar granskas också andra svenska företag som till exempel Gina Tricot, Blåkläder och JC. Vilket företag som är värst är svårt att svara på, enligt Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom. Men H&M var tidiga in i Burma, och de har inte velat offentliggöra sin analys av riskerna för barnarbete i Burma, vilket bland annat amerikanska GAP gjort.
– Ett annat nytt tillverkningsland med stora risker är Etiopien, säger Tobias Andersson Åkerblom.
Frågan blir emellertid komplex när man tänker på hur viktiga arbetstillfällena företag som H&M skapar kan vara.
– Man får inte glömma bort att dessa arbeten är viktiga för kvinnor och flickor i de här länderna. Problemet är låga löner, långa arbetsdagar och att arbetarna i vissa fall inte får organisera sig fackligt, säger Moa Kärnstrand.
– I många fall handlar det om rena lagbrott. Det är möjligt att bedriva klädindustri och följa lagarna, säger Tobias Åkerblom som även berättar att de blivit hotade med stämning då klädföretagen inte uppskattat deras närgångna granskning.
Hur kan detta fortsätta?
- Det måste ställa krav på företagen att ge ut information till de som granskar, för det första. En annan möjlighet skulle kunna vara att företag hålls rättsligt ansvariga för vad som händer i fabriker de anlitar. Så länge någon är desperat nog att arbeta under de här förhållandena och inga förändringar görs, finns det en risk att brott fortsätter att ske, säger Tobias Andersson Åkerblom.
Vad kan man som enskild individ göra?
– Att lägga hela ansvaret för att förändra på konsumenten tycker jag missar målet. Det är svårt att som konsument välja rätt. Men det kan vara bra att inte alltid välja det absolut billigaste, säger Tobias Andersson Åkerblom.
Vad är det starkaste ni bär med er från granskningen?
– För min del är det våra besök hemma hos arbetarna, de allra flesta kvinnor och de allra flest unga, och våra samtal om deras vardag och hur arbetet i fabrikerna påverkat dem. Det kan vara svårt att som konsument i dag att förstå kopplingen mellan sin mobil eller kofta och människorna som tillverkar dem, säger Moa Kärnstrand.
Tobias Andersson Åkerblom instämmer.
– Det är mänskliga öden inte bara statistik. Det har vi försökt ta fasta på i boken.
(Publicerad i Fria Tidningen 8/9-2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar