Gunilla (Julia Njord) och Lena (Lovisa Gustavsson) gör sig redo för att gifta sig – samtidigt. De är nära vänner, på gränsen till syskonnära. Att stanna upp precis innan ett ögonblick som, trots giftermålets bristande status i våra dagar (åtminstone i Sverige), av många ses som ett av livets största, känns dramaturgiskt tacksamt. Flera har gjort samma sak, jag tänker spontant exempelvis på Lars von Triers ”Melancholia” och Stig Dagermans ”Bröllopsbesvär”.
Vänskapen mellan Gunilla och Lena intensifieras när alla skavanker stör extra mycket när allt måste vara perfekt. Rötan upptäcks när fasaden renoveras. Timmen innan bröllopet är framtidens timme – framtiden som kan vara allt från skrämmande till underbar. Den rappa dialogen får mig att tänka på romcom-manusgurun Nora Ephron (”När Harry mötte Sally”, ”Sömnlös i Seattle”). Författaren Lena Persson kanske inspirerades av den tidiga Ephron när hon skrev ”Brudar” på 80-talet.
Medan pjäsen fortgår stör jag mig dock på hur realismen som etablerats bryts av långa monologer fjärran vardagligt tal där den bakomliggande texten blir synlig. Men det är ett problem hos originaltexten. Skådespeleriet och framförallt samspelet mellan Njord och Gustavsson är bra.
Mest imponerar en energisk Julia Njord, som enligt programbladet varit drivande i att sätta upp pjäsen och ta sina Göteborgsvänner Lovisa Gustavsson och Osborne Peterson (regissör) till Ronneby. När de nu anpassat ”Brudar” till vår tid hade de emellertid kunnat rensa bort några referenser som uppenbart hör det 80-tal den skrevs i till. Inte läste någon som är kring 30 år i dag Eric Linclaters ”Djuphavspirater” från 1950 som barn? En småsak, visst, men när illusionen av realism redan är satt i gungning stör det.
Behållningen med denna uppfräschade version ”Brudar” är i stället hur den träffsäkert fångar det limbo dagens unga vuxna befinner sig i: mellan föräldragenerationens traditioner och den mer diffusa framtiden. Man vill bryta sig loss men har samtidigt sedan barnsben uppfostrats in i en värld där saker som konfirmation, studenten och giftermål är fasta milstolpar.
”Brudar” blir också en stark skildring av en väldigt nära vänskap med sin internhumor och säregna referenser som ingen av de invigda längre minns var de kommer ifrån. Gång på gång vrider Gunilla och Lena barskt ur vänskapstrasan i stället för att långsamt låta den torka. För att bli sams igen sekunder senare.
Mitt sammantagna intryck av Folkteaterns nytillskott: lovande. Som ett bröllop innan ringarna fått fingrar.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 24/4-2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar