Bokrecension: Olivia Laing "Den ensamma staden"

Den engelska författaren och kritikern Olivia Laing skriver i essän Den ensamma staden om den paradoxala känslan av ensamhet i en storstad som New York.

När jag läser Olivia Laings Den ensamma staden är jag själv hemkommen från en längre period i Buenos Aires. Tankar om hur ensamheten urskiljs tydligare när den hela tiden ställs mot sitt jämförande negativ, röster och ljud dygnet runt, är därför nära till hands.

Laing fokuserar främst på konstnärer som Edward Hopper, Andy Warhol och David Wojnarowicz, men också författare som Valerie Solanas och artister som Klaus Nomi.

Detta framhålls i en förklarande inledning som känns onödig. För så fort den är förbi blir det bra, väldigt bra. Laing skriver om konstnärer – och deras konst – på ett opretentiöst, inbjudande sätt som får tavlorna att komma till liv. Man får lust att bildgoogla medan man läser.

Styckena om jaget går åt ”flanera och tänka”-hållet, en stil som fått stort uppsving i amerikansk litteratur de senaste åren (jag tänker till exempel på Teju Coles Öppen stad). Dessa delar syr Laing snyggt ihop med de essäistiska partierna om konstnärerna. I delen om Hopper sker övergången när jaget tycker sig se ut som kvinnan i en av hans tavlor, i kapitlet om Warhol när jaget ser ett Youtube-klipp och fascineras av hur han kämpar med talet.

Upplägget får mig att tänka på en smörgåstårta. Där jaget är brödet och essäerna fyllningen. För jämte konstnärernas fascinerande öden bleknar jaget, men jag-bitarna är nödvändiga för att hålla samman allt, få fyllningen att fästa. Mellan brödskivorna finns också intressanta utblickar om ny forskning om hur långvarig ensamhet sätter igång förändringar i hjärnan.

Allra bäst tycker jag om kapitlet om konstnären David Wojnarowicz. Det märks att Laing gått djupt i sin research (hon beskriver hur hon går igenom hans arkiv, till och med gamla leksaker, och läser hans dagbok). Wojnarowicz frekventerade övergivna byggnader kring Chelsea Piers, som blivit samlingsplatser för utstötta, homosexuella och knarkare. Dessa områden är i dag – surprise! – gentrifierade, och i sina spaningar kring det blir Laing lite tröttsam. Samma känsla får jag när hon kopplar vår uppkopplade samtid till dagens ensamhet. Att hon använder ord som ”databeroende” får mig att tvivla på att hon verkligen är född 1977.

Men Den ensamma staden är som bäst när Laings skildring skänker Davids tillvaro vid Chelsea Piers ett skimmer värdigt en (dekadent) sagovärld: ”Allt hände ändå så snabbt där, det var som en hagelstorm av bilder, ett underbart rörigt inferno av intryck. Två män som knullar så hårt att en av dem faller ner på knä. En uppochnervänd soffa, utspridda kontorsmöbler, en matta som bildar pölar av vatten vid varje steg. Han kysser en fransman med strålande vita tänder och stannar sedan uppe hela natten för att göra en svart och gul salamander av färg och lera, en magisk varelse. Konst och sex, sammanflätade.”

(Publicerad i Fria tidningen 2/5-2017)