Adam Gordons mamma är döende. Dessutom såg han en person drunkna när han var i Mexiko med sin flickvän. Han är en talangfull amerikansk poet med god kunskap i spanska och spansk poesi som fått en stipendievistelse i Madrid.
Men: inget av det är sant. Adam är förvisso en talangfull amerikansk poet, men spansk poesi kan han inte särskilt mycket om och ansökan till stipendiet skrev han med hjälp av en spansktalande vän.
Titeln för tankarna till den senaste svenska utgåvan av Jack Kerouacs ”On the Road” (”På väg”) och den kan slarvigt läsas som en så kallad ”künstlerroman”, om en konstnärs mognad. Men Ben Lerners debutroman ”På väg från Atocha” handlar framförallt om sanning och lögn, djup och yta. Om hur vi ständigt konstruerar oss själva, i livet liksom i litteraturen. Adam Gordon reflekterar över äkthet, beträffande sitt skrivande: ”Jag hade varit en obetydlig performancekonstnär som uppträtt som poet, men nu insåg jag att jag längtade, med bekymrande intensitet, efter att skriva stora dikter.”
Lerners intresse för gränsen mellan fakta och fiktion aktualiseras också med essän ”Varför hatar alla poesi?” som kommer på svenska samtidigt som ”På väg från Atocha”. I den presenterar Lerner tankar som han i ”På väg från Atocha” placerat hos Adam Gordon som sina egna.
Språket i ”På väg från Atocha” är lika roligt som vackert. Det blixtrar till lågmält, till synes banalt: ”Sedan låg jag på rygg och Teresa låg på rygg bredvid mig och all svartsjuka var försvunnen eller så avlägsen att jag inte längre tänkte på den som min. Jag såg en särskilt starkt lysande stjärna som jag sedan betraktade som en satellit men egentligen visste jag att det var ett flygplan.”
Ben Lerner infogar även en chattdialog och bilder som för tankarna till memes och Tumblr. Föreningen av nytt och gammalt är inte främmande för den som läst Lerners poesi – han gav ut tre diktsamlingar innan romandebuten – där han till exempel i ”The Lichtenberg Figures” skapade sonetter innehållande stoff som Nintendo och daiquiri.
Det mest intressanta med ”På väg från Atocha” är skildringen av spelet mellan sanning och lögn i interaktionen mellan människor. Hur vi framställer oss själva för andra, vilka historier vi berättar. Adam Gordon är ett typexempel på hur detta tar sig uttryck hos en person man ofta möter i kulturkretsar. En som ständigt konstruerar sig själv för att slippa visa vem hen egentligen är. Som lägger mer energi på att skapa en berättelse om vad hen skriver på än att verkligen skriva det.
I de relationer Adam inleder med två spanska kvinnor, Isabel och Teresa, syns samma mönster. Han talar spanska med dem trots att han inte till fullo kan språket. Bryr sig inte om att han får gissa vad de säger. Föredrar det rentav.
Men den där skyddande ytan Adam slutit kring sig själv konfronteras till sist med något verkligt. Efter en fantastiskt kaotisk scen där Adam bjuder Isabel på lyxrestaurang, silverhalsband och hotell med sina föräldrars kreditkort, hamnar han i något som är större än honom själv. Men uppfriskande nog leder det inte till något uppvaknade. Här vänder sig romanen från konstnärsromanens inbyggda dramaturgi.
Även om Adam är en ung man som flytt USA och ägnar sig åt skrivande, hasch och kvinnoaffärer, tycker jag att den svenska titeln är en orättvis alludering till Jack Kerouac. Adam saknar nämligen beatförfattarnas manliga självsäkerhet. Lerner tecknar snarare Adam i en mosaik av tillkortakommanden, och kommer via ytan närmre något djupt mänskligt.
”På väg från Atocha” är ett av de ärligaste porträtt av en oärlig människa jag har läst.
(Publicerad i Sydsvenskan 4/5-2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar