En slags sport var det, för mig själv, att reta mig. Ibland ventilerade jag min irritation.
Jag vet inte varför, jag tänkte väl att det var falskt och att jag ”såg igenom” det. En gång spydde jag galla över det smilande kassabiträdet jag nyss köpt typ en mikropizza av på matbutiken nära där jag bodde inför en kompis. Jag förväntade mig skratt, men han sa något i stil med hur mycket sådant där kan betyda för vissa människor.
Då förstod jag inte vad han menade, men efter att ha läst Per Hagmans nya roman ”Allas älskare, ingens älskling” gör jag nog det. I boken introducerar Hagman vad han kallar ”tunna band” när han förklarar sin kärlek till en favoritkrog i Nice och dess personal och klientel. Där han bara vill sitta hela dagarna, från morgonens kaffe till eftermiddagens glas rosé.
”Jag vet inte om tunna band är ett etablerat begrepp inom medicin eller psykologi, men första och enda gången jag hörde talas om det var på radio för några år sedan. En forskare hade studerat hur viktiga de allra minsta små sociala kontakterna är för människor på äldreboenden: småprat om vädret, kanske bara ett hej eller bekräftande hummanden”, skriver han.
Efter att ha scrollat igenom Google-träffar med baddräkter, metallband som håller samman tunnor och redskap i rytmisk gymnastik hittar jag radioreportaget från SR:s ”Vetandes värld” han refererar till. ”Ett stort kontaktnät av ytligt bekanta är viktigt för att äldre ska ha kvar känslan av trygghet, ett socialt sammanhang och sin egen identitet”, säger Cecilia Henning, docent i socialt arbete vid Hälsohögskolan i Jönköping i det.
Inte bara för äldre. Hagman fortsätter skriva om vad tunna band innebär för honom: ”De mikroskopiska sociala stimuli som många naturligtvis kan avfärda som ytliga eller inte ens har möjlighet att reflektera över, men som under de senaste åren här i Nice ständigt blivit tydliga för mig. Kanske i ännu högre grad när det gått isolerade veckor på västgötaslätten utan ens ett telefonsamtal och då ett tack eller hej från kassörskan på Gullbergshallen inne i Töreboda varit små pilar av osannolik värme”.
Men det är nog viktigt att de här banden är just tunna, tänker jag. Även om jag har slutat reta mig går jag fortfarande omvägar förbi butiker där jag vet att man blir överöst med vänligt bemötande. Minns exempelvis paniken i säljsnackets hemland USA när en anställd direkt tog emot mig i en jeansbutik bara för att se mig vända tvärt i dörren.
Nej, mina tunna band behöver nog vara särskilt tunna och kanske inte ens ha med direkt kontakt med andra människor att göra. Snarare en podcast som kommer samma dag varje vecka. Eller att någon gång per år läsa om en bok eller se om en film man vet är bra eller ger en viss känsla.
Men ett leende medan mikropizzan slås in ska jag aldrig mer störa mig på. Om inte för annat så för alla Per Hagmans där ute.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/5-2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar