Internet – introvertas revansch (och förbannelse?)

Internet har gett introverta chansen att göra sin grej – och visa upp det inför andra.

Men de riktiga talangfulla tvingas ändå bli stjärnor.

”Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset”, skriver Tim ”Avicii” Berglings familj i ett uttalande efter världsstjärnans tragiska bortgång för snart två veckor sedan.

I en scen i dokumentären ”Avicii: True Stories”, nu på SVT Play, pratar Avicii om psykologen Carl Jungs system för personlighetstyper.

”Enligt Jungs system är jag introvert”, säger han och fortsätter:

”Jag har hela tiden känt att jag har varit dömd som inte är extrovert. Jag har känt att det är sämre att vara introvert.”

Ändå blev han världsstjärna. Att internet gett blyga och inåtvända människor möjligheten att uttrycka sig kreativt utan att behöva visa upp sig eller ens säga sitt riktiga namn är fantastiskt.  Olika hörn av world wide web är fristäder där fula ankungar kan bli svanar.

Före internet och datorprogram för musikproduktion kanske Avicii hade avskräckts av strålkastarljus och scener. Nu kunde han skapa, i det tysta.

Men förr eller senare hamnar man i maskineriet, i rampljuset. Måste tåla tusentals ögon på sig, leva med att ens bild förökar sig och snart finns i varje tidning.

Det är först då man blir en verklig stjärna, när likes och uppmuntrande kommentarer kan bli cash. En stjärnkult som tydligt speglar hur extroverta premieras i hela samhället.

Jag tänker på ett reportage jag skrev för Arbetaren 2012. Då hittade jag över hundra annonser på Arbetsförmedlingens platsbank för Skåne där ordet ”social kompetens” förekom. Vad händer med kufarna på en sådan arbetsmarknad, frågade jag mig. Räcker det inte att få jobbet gjort?

Det var ett av mina första reportage. Ironiskt nog var jag sjukt nervös och funderade på att skita i det när insåg att jag skulle bli tvungen att prata med folk. Nu har jag gjort intervjuer i sju år och är inte längre knappt nervös alls. Det var värt att ta sig över tröskeln. Men för vissa som drar åt det introverta hållet är det inte det (för mig var det nog bara en fas).

Det är plågsamt att se hur Avicii i ”Avicii: True Stories” uppenbarligen mår både psykiskt och fysiskt dåligt av det intensiva turnerandet som innebär att kväll efter kväll ställa upp sig framför tusentals ögonpar. Och blygheten leder till att det blir lätta att dricka lite innan en spelning vilket leder till att han mår ännu sämre.

Dokumentären skildrar en artist som inte trivs i artistrollen, en roll som alltjämt ser likadan ut. Förr eller senare vill vi ha ett ansikte på upphovspersonen, något som blev tydligt förra året i ”grävet” att avslöja den italienska författarpseudonymen Elena Ferrante. Det behövs ett affischnamn och någon att rikta strålkastarna mot för att kapitalisera maximalt.

Internet och sociala medier har gett även de blyga och tystlåtna samma möjlighet att börja skapa. Jag hoppas att vi i framtiden skapar ett klimat där de också kan ta nästa steg och bli stjärnor. På sina egna villkor.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/5-2018)