Krönika: Liket lever – och ler

 ”Korsfäst, död och begraven. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.”

Resan Hasslöfestivalen har genomgått sedan förra året får mig att tänka på ett av de få bibelcitat jag kan.

Jag satt här för ett år sedan i ett betydligt kallare presstält och skrev en recension av vad som då såg ut som Hasslöfestivalens sista någonsin. ”Jag kan inte tänka mig en bättre kistbärare än Joakim Thåström” skrev jag – men så blev det inte. Likt förbannat står vi här och lyssnar på musik på Hasslö Goifs grusplan ännu en gång. Liket lever.

Först tänker jag att det är knappt, lika zombielikt fäktande som de nästan 70-åriga hesa brittiska farbröderna i roliga hattar och färgglada byxor som präglar fredagens rockgubbröra. När jag kommer dit runt 17-tiden på fredagen är det nästan öde. Caj Karlsson springer omkring på en tom grusplan och ser förvirrad ut. Men regnvarningen bedarrar och någon låt in på Sweets spelning fylls det på med folk. Och trots att promillehalten i ärlighetens namn på sina håll är snudd på lika hög som ljudet från elgitarrerna är stämningen god. Bortsett från någon som kastar smällare vid bajamajorna strax innan Miriam Bryant ser jag inga tråkigheter.

När Frida Öhrn bryter av hårdrocken på Parkscenen skriker en kvinna ”fy fan vad bra du är människa” och i en av Öhrns – helt färska! – balladliknande låtar på svenska uppstår en förvånansvärt finstämd allsång även om timmen är sen. Och till och med när det börjar närma sig midnatt strömmar folk till entrén.

På lördagseftermiddagen är det inte heller särskilt fullt, men Lisa Miskovsky fyller ändå upp Parkscenen när hon inleder en dag som jämnar ut könsfördelningen – applåder för det efter en fredag som kändes väldigt Sweden Rock. Efter Miskovsky följer bland andra en proffsig och peppad LaGaylia Frazier som till och med får serveringspersonalen att dansa i duggregnet. Därpå lockar en pigg Peg Parnevik en publik med en medelålder som nog är halverad jämfört med fredagen och Miriam Bryant landar perfekt mellan indie och folklig.

Sammantaget är startfältet inte det starkaste – lite 60-talsnostalgi, lite ”Så mycket bättre”, lite listpop – men årets festival lämnar undertecknad med intrycket att det inte spela någon roll. Hasslöfestivalen 2016 kommer undan med ett svagare startfält i euforin över att festivalen är tillbaka. Rent kvalitetsmässigt har fredagens brittiska rockare milt sagt passerat ”bäst före” – men vad gör det när publiken älskar det (jag har aldrig sett så många brista ut i spontana luftgitarrsolon)?

Det blir tydligt att det är stämningen och traditionen som är grejen med Hasslöfestivalen. Även om ständigt närvarande Caj Karlsson själv hade stått för alla konserter hade besökarna förmodligen haft trevligt ändå.

Liket vi trodde vi begravde förra året vandrar igen. Lite långsamt och haltande – men med ett stort leende på läpparna.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 18/7-2016)