Teaterrecension: Gammal story i ny tappning

 Teatersmedjan fortsätter satsa på säkra kort för sina sommarteatrar. Gärna material som redan försetts med Disney-sigill. Förra året "Alice i underlandet" och i år "Robin Hood". Vill man famna brett och göra teater för alla åldrar är det ingen dum idé.

Förutsättningarna finns ju också att göra en ganska välkänd story till sin egen – men i år räcker det inte ända fram.

Trots att regissören Nina Olsson skriver fint i programbladet om Robin Hoods relevans i dagens samhälle där klyftorna ökar, är det nyskrivna materialet ganska mycket medeltid. Inget fel med det – det passar väldigt väl på Kastellet med sina murar. Och få stycken passar så bra för amatörteater i det fria som "Robin Hood", som redan på 1400-talet framfördes av unga amatörskådespelare som vandrade från stad till stad.

De få uppfräschningar som gjorts – som att prins John säger sig ha gömt sina besparingar i Panama – känns mest krystade. Desto piggare är att broder Tuck blivit syster Tuck och Robins syster Rosanna fått större plats för att späda ut testosteronet i rövarbandet i Sherwoodskogen.

Själv har jag ett traumatiskt förhållande till "Robin Hood" sedan jag i barndomen glatt satte Hollywood-versionen med Kevin Costner från 1991 i VHS-spelaren (ja det var så man gjorde på den tiden) i tron att det skulle vara som Disney. I stället: en avhuggen hand i första scenen. Här är det inte lika våldsamt men varför inte helt rensa bort påkfajterna och svärden när man har chansen? För inte tillför de något utan datoreffekter.

Om man bortser från att både första (för mycket dialog) och andra akten (karaktärerna kastar boll (?) lite för länge) börjar trögt är det annars bra flow i berättandet. Och även den som aldrig stiftat bekantskap med motståndsmannen i gröna trikåer kan hänga med. Som vanligt gör man det mesta av spelplatsen: det händer saker överallt. Scenografin sitter och de befintliga träden blir en gles men trovärdig Sherwoodskog. Även ljud och kostym levererar och precis som förra året imponeras jag av flera i ensemblen. Victor Johansson gör Prins John härligt fumlig och maktgalen och Maja Andersson leder skicklig sin sherrymarinerade syster Tuck precis på rätt sida buskisträsket.

Befintlig musik, övervägande rock, har fått ny svensk text (Judas Priest "Breaking the law" blir till exempel "Pengapungen" i Prins Johns mun till publikens förtjusning) vilket gör att after ski-känslan undviks. Sångnumren, totalt fyra stycken, framförs habilt och skänker lagom mycket musikalkänsla.

Även om det finns bitar man önskar hade slipats på kan historiens sensmoral om rättvisa tyvärr inte predikas nog gånger. Varför inte under en sommarhimmel på Kastellet?

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/7-2016)