Innan jag öppnar boken tänker jag att Jennifer Clement velat plocka det bästa från två världar. Ge Suzanne Mallouk en egen röst, skriva fram en bortglömd hjältinna och samtidigt sälja några extra böcker på Basquiats namn.
Men när jag börjar läsa står det klart att det sistnämnda inledningsvis begränsas till titeln och omslaget. Det är Suzanne i strålkastarljuset.
Suzanne Mallouk växer upp i Kanada med en pappa som slår. Men det är ingen Pojken som kallades Det som växer fram i de korta kapitlen som successivt läggs ut som pusselbitar och bildar en helhet. En stil som fungerar väl. En mosaik behöver inget onödigt kit mellan delarna. Emellanåt sprängs vad man får anta är Suzannes egna ord in likt en allvetande berättarröst i en dokumentärfilm. Ett grepp som stör mig i början men det lyfter och dokumentärrösten stämmer upp i duett med den litterärt konstruerade författarrösten.
Istället för den trasiga uppväxten fokuserar Clement på känslan av att längta bort: ”Det är lätt. Man säljer allt man äger och köper en biljett. Även om man inte har någonstans att ta vägen måste några ord klinga inombords. Suzanne har de magiska orden; de ska förvandla henne till en färgsprakande flagga, de ska få henne att mäta hur långa armar hon har. Orden är: Seville Hotel, New York City. Det är lätt. Man säljer allt man äger.”
När jag läser sörjer jag hur städer som New York en gång var ett mecka för alla småstadens ”freaks”. De som behövde mer utrymme för att deras vingar skulle kunna slå ut. Nu är de flesta sådana städer en glittrande borg, möjlig att äntra bara för dem med pengar.
Men detta var på 80-talet och i New York träffar Suzanne Jean-Michel Basquiat, graffitimålaren som blev dyrsäljande konstnär och societetens älskling. När Basquiat gör ett konstverk av en cigarrlåda Suzanne hade när hon kom till New York säljer hon den för tusen dollar. En anekdot som ringar in konstens kretslopp: hur de trasiga själarnas skapelser blir konversationsämnen på borgerskapets väggar.
Mellan Basquiat och Suzanne uppstår en djup själslig kärlek som stundtals svärtas av missbruk och otrohet. Konstnären skäller på sin musa men målar samtidigt utifrån hennes ord.
Jag tänker på Patti Smiths Just Kids. Basquiats änka håller dock en uppfriskande distans, skyggar inte för mörkret och intar en mer cynisk hållning till det ofta romantiserade ämnet. Men man läser lika hungrigt.
(Publicerad i Fria Tidningen 17/11-2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar