Teaterrecension: Minimalistiskt om majestät

En man, en monolog och en musiker.

Mer behövs inte för att ge Kristian II kött och blod.

Det är som om Teater Kontur beställt vintervädret till smygpremiären av ”Den olycklige danske prinsen” i S:t Nicolai kyrka i Sölvesborg. För vad säger 1500-tal mer än en kall gammal kyrka? För regi och manus står Margareta Skantze som tidigare tagit sig an dramatiseringar av andra historiska personer. På scen: bara skådespelaren Johan Westermark och riksspelemannen Astrid Selling.

Kristian II:s monolog börjar när han avsatts som kung och skapar i samspel med musiken en stämning som förstärks av kyrkans akustik. Johan Westerberg gör sin Kristian intensiv och lynnig. Som man tänker sig en avpolletterad gammal maktspelare. Till en början känns det som att lyssna på ett barfyllo som berättar om sin ungdoms bravader och flammor. Men till skillnad från ett sådant har Johan Westermark en stark närvaro. Kristian spelar upp scener för sig själv; karaktärer filtreras genom honom. När han för första gången brusar upp och skriker sätter det direkt punkt för den lite sömniga inledningen. Johan Westermark lyckas (precis som ett barfyllo) vara både rolig och otäck. Och snart också sårbar. Om jag inte såg fel fällde Westermark till och med riktiga tårar.

Kristian II kan ha varit Shakespeares inspiration till Hamlet och det sägs att bilden av honom som ”Kristian Tyrann” skapades av Gustav Vasas pr-maskineri.

Men lite tyrann är ändå pjäsens Kristian (liksom typ alla machiavelliska härskare någonsin). Han visar ingen märkbar ånger för Stockholms blodbad utan verkar mest ledsen över att intågfesten tar slut. Visst, sedan säger han att bilderna av huvudlösa biskopar följt honom genom livet men han rättfärdigar sina handlingar med att det var för allas bästa – och skyller ifrån sig.

Inflytelserika kvinnor har historieskrivningen inte mycket för och det är därför utmärkt att pjäsen lyfter fram hur den person vars omdöme Kristian satte högst var holländskan Sigbrit, mamman till hans älskade älskarinna Dyveke.

Trots att monologen pågår i en timme och 15 minuter blir ”Den olycklige danske prinsen” aldrig tråkig. Bara en röst och musik får en att förnimma en svunnen tid – och skapar rent filmiska scener av kyrkbröllop, stora fälttåg, grymma avrättningar och tysta sorgeskrik. Maximerad minimalism.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/11-2016)