Men vad är det som gör att en viss
bok plötsligt finns i drivor överallt?
Jag
minns att jag under en sommardag hittade fem exemplar bara i Karlskrona och att
jag log för mig själv. Hur många exemplar av Ulf Lundells ”Kyssen” finns det
egentligen där ute i landets boklådor? Och varför har läsarna haft så lätt att
skiljas från sitt exemplar av Lundells thrillerförsök från 1981 (fem år efter
genombrottet med ”Jack”), där filmhöjdaren Kenneth slår sig i slang med
ungdomssekten ”Dom Grandiosa”?
Min
upplevelse med ”Kyssen” är inte unik. Jag tror att de flesta som rotar i
”Böcker för 1 kr”-kartonger och på bokbord känner igen sig: vissa titlar
återkommer. Är det inte Waris Diries ”En blomma i Afrikas öken”eller
Jean-Dominique Baubys filmatiserade ”Fjärilen i glaskupan” så är det ”Poetens
liv” av Ellen Mattson och pocketutgåvan av Ingmar Bergmans självbiografi
”Laterna Magica”.
Den
där sommaren såg jag oftast den inbundna utgåvan av ”Kyssen” från 1983, där ett
orangefärgat omslag pryds av en mun i svartvitt medan de sju bokstäverna i
”Lundell” är versala och i olika färger. Också pocketutgåvan från 1982, med en
stor rosa pussmun mot vitt omslag, förekom liksom den från 1989, med en bild på
Lundell med handen fundersamt på hakan och titeln i färgglada bokstäver. Den
förstnämnda pocketutgåvan såldes i hela 109 000 exemplar enligt en artikel i
Svensk Bokhandel om pocketboomen (28/3-2003).
Och
det är där man får börja för att förstå varför böcker som ”Kyssen” återkommer i
andrahandshandeln. Den första förutsättningen för att en bok ofta ska hamna
second hand är inte så konstig: den ska ha tryckts i stor upplaga och dessutom
sålt i många exemplar.
– Det
är böcker som massproduceras i stora volymer och snabbt tappar sitt värde. Det
är samma sak inom andra områden som med exempelvis H&M:s kläder. Marknaden
rensar sig själv och vi har en enorm bokproduktion i dag. Det handlar om
populära böcker som kommer upp i volymer. Ett samtida exempel är Lena
Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” som nog överlever ett tag. Men även seriösa
böcker kan åldras snabbt. Till exempel biografier, plötsligt är inte Bill Gates
jättespännande. Mycket håller inte tio år senare, säger Ann Steiner, docent och
universitetslektor i förlags- och bokmarknadskunskap samt litteraturvetenskap
med inriktning på litteratursociologi vid Lunds universitet.
Bokklubbarna
hade sin storhetstid i Sverige i mitten av 1970-talet. Den första
bokklubben i Sverige var Tidens bokklubb som startades 1940 av Tidens förlag,
därpå följde bland andra Bokklubben Svalan (Bonniers, 1942) samt Bra Böckers
Bokklubb (1965). Grundidén är att sälja böcker i abonnemang. 1975 hade de
svenska bokklubbarna sammanlagt 570 000 medlemmar. Nu för tiden är det
mest bästsäljare man hittar i second hand-lådorna, men titlar från bokklubbarna
dyker fortfarande upp, enligt Torgny Schunnesson, bokhandlare i Malmö
sedan 25 år och expert i SVT:s ”Antikrundan”.
– En
kollega i Lund sa en gång ”jag är glad att jag är död den dagen alla
bokklubbsböcker kommer ut på marknaden”. De är så väldigt många att de inte har
något marknadsvärde, säger han.
Han
fortsätter:
–
Många böcker har inte längre ett hem. Hos bokklubbarna var ofta en bok dragplåster,
men de sålde fem böcker åt gången. De andra fyra böckerna har det inte lätt.
Bokklubbsböckerna finns på varenda loppmarknad men rör inte på sig. Jag ser dem
i kartonger på långt håll och behöver inte ens titta noggrannare.
– Ibland
undrar man om de någonsin lästes, säger Torgny Schunnesson.
Ann
Steiner menar att bokklubbsböckerna i stor utsträckning redan försvunnit.
– Böcker
från Bra Böckers bokklubb på 70-talet fanns i drivor på loppisar och i
antikvariat på 1980-talet, men nu finns de inte kvar. Billighetsböckerna från
40- och 50-talet är också jättesvåra att hitta i dag. Böcker som det finns
väldigt många av slängs för att antikvariaten inte vill ha dem, de har inget
värde. Och helt plötsligt finns de inte kvar, säger hon.
Med
billighetsböcker menas exempelvis böcker från Bonniers folkbibliotek som
startades på 1940-talet med inspiration från veckotidningen Folket i Bilds
framgång med en liknande serie.
Vare
sig det handlar om dessa billighetsböcker, bästsäljare eller bokklubbsböcker
besvarar det bara varför de finns i många exemplar ute i landet, inte varför de
inte fått stå kvar i bokhyllan.
En solig försommardag besöker jag några av second hand-butikerna
som säljer böcker i Malmö. Myrorna på Södra Förstadsgatan tar in varor från
hela södra Sverige och butiken har en bokavdelning med flera sprängfyllda
hyllor och bord. Enligt Anna Blom,
biträdande butikschef och ansvarig för böckerna, säljer de 80 böcker om dagen.
Hon nämner flera titlar av författare som Nora Roberts och Marian Keyes som
exempel på böcker de ofta får in. Men allra oftast märks en relativt ny svensk
bästsäljare.
–
Pocketutgåvan av ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” dyker
upp hela tiden. Jag är jättetrött på den, säger hon.
Också
produktiva och populära författare som Jan Guillou hamnar ofta hos Myrorna,
enligt Anna Blom. Och Björn Ranelid förstås, vi är ju trots allt i Malmö.
–
Men vi får också in jättemycket klassiker som Strindberg och Moberg, men de går
åt direkt, vilket är jättekul. Men många andra typer av böcker blir hyllvärmare,
säger Anna Blom.
Den brittiske författaren George Orwell (1903-1950) har skrivit
essän ”Bookshop Memories” om när han jobbade i en second hand-bokhandel med
tillhörande lånebibliotek i London. Orwell skriver att han där såg folks
verkliga boksmak, inte deras låtsade. Kanske har böckerna som ofta dyker upp på second hand hamnat
mittemellan den riktiga och den låtsade smaken? Inte bra nog för att på riktigt
leta sig in i läsarnas hjärtan och till en given plats i bokhyllan, men inte
heller fina nog för att bli en prestigefylld rygg jämte nödtvunget inhandlade
Nobelpristagare. Det handlar inte bara om litterär kvalitet, utan kan också
bero på den rent fysiska kvaliteten.
– En
annan faktor är att billiga böcker inte håller lika bra. När man sedan gör den
där flytten är risken större att de ryker, säger Ann Steiner.
I
USA har det uppstått något av en egen genre där författare skriver om att
hantera sina privata bibliotek. 2011 kom exempelvis samlingen ”Unpacking My
Library” där författare som Junot Díaz, Alison Bechdel och Claire Messud med
ord och fotografier öppnar upp till sina bokhyllor. Titeln är en passning till
en essä av den tyske kritikern Walter Benjamin (1892-1940) från 1931 där han
skriver om sin kärlek till sina böcker och upplevelse av att packa ned och upp
dem. Böckerna väcker minnesbilder av människor och platser hos Benjamin. Det gäller
även för de böcker han inte har läst. Benjamin citerar den franske författaren
Anatole France (1844-1924) som efter att ha fått frågan om han läst alla böcker
i sitt väldiga bibliotek svarat: ”Inte en tiondel av dem. Jag antar att du inte
använder ditt Sévresporslin varje dag?”.
Ett
inte särskilt ovanligt förhållningssätt får man förmoda. Med en snabb blick på
mina egna bokhyllor ser jag titlar jag behållit för att de har vackra omslag
(som Colm Tóibíns ”En lång vinter”), för att de påminner mig om en speciell
period i mitt liv (ett fallfärdigt exemplar av Gabriel García Márquez ”Hundra
år av ensamhet” med sidor stela av saltstänk) eller för att de skänker tyngd,
både bildlig och bokstavlig, (som Annie Cohen-Solals tjocka Jean-Paul
Sartre-biografi).
I den
inflytelserika boken ”Contingencies of Value” myntar den amerikanske
litteraturvetaren Barbara Hernstein Smith begreppet ”den dubbla värdediskursen”. Det
handlar dels om litteraturens rent estetiskt värde, dels om det ekonomiska. För
att förstå denna uppdelnings födelse får man, som Kristina Lundblad, lektor i
bokhistoria, gör i antologin ”Litteraturens värden” (2009), gå tillbaka till
1800-talet. Då delades bokbinderiet upp i två poler: det traditionella
handbokbinderiet och det snart mekaniserade partibokbinderiet. Exklusivitet
kontra massproduktion. Lundblad skriver: ”De böcker som vi idag köper är
industriellt tillverkade partibundna förlagsband. De produceras alltså på ett
sätt som med stark indignation förkastades av bokkännare för drygt ett sekel
sedan.”
Böcker har gått från unika handbundna produkter till
massproducerade varor. Deras innehåll tas fortfarande på allvar. Men kanske har
vi på vägen tappat respekten för det materiella föremålet? Torgny Schunnesson
ser hur föreställningen om att ”man inte kastar böcker” börjat försvinna.
– Bokens
status har förändrats. Min generation placerade boken och författaren på en
piedestal, som något heligt. Det har förändrats kraftigt med utbudet. De nya
generationerna ser annorlunda på boken och författaren, säger han.
Massproducerade
böcker i pocket eller andra billiga upplagor är förmodligen lättare att kasta
än en vackert läderbunden bok, oavsett hur man värderar bokens innehåll. Men
även ett massproducerat verk kan älskas och behållas i decennier. Jag tänker
att man kanske får föra in ett tredje begrepp till teorin om värdediskurserna,
för det rent sentimentala värdet. En bok kan vara hur dålig och sliten som
helst men ändå älskas och behållas i decennier för att den som hos Walter
Benjamin väcker minnen, eller för att man fått den i present av någon särskild.
Säkert finns det någon som ömt vårdar sitt exemplar av”En blomma i Afrikas
öken” eller ”Kyssen”.
Men var
tar de vägen, alla dess böcker som ständigt dyker upp i andrahandshandeln? Har
de någon framtid? Ann Steiner tvivlar på det.
– Om
inte antikvariaten vill ha böckerna tar loppisarna dem och när de inte säljer
slängs de, säger hon.
Inte
heller Torgny Schunnesson är särskilt hoppfull.
– De
är dömda till att försvinna. För
några år sedan när folk ringde och jag sa nej till böcker sa de att det var
sorgligt att de då fick kasta dem och jag höll med, men jag har slutat med det.
Jag tyckte jag lät som
en begravningsentreprenör och det har jag ingen lust med. Det är inte så
sorgligt. Vissa böcker går ut med oss, säger han.
Böcker
som på något sätt kan kopplas till en litteraturkanon har dock alltid en
livlina. Även om det inte får stå kvar i hemmen undkommer de sopcontainrarna
tack vare antikvariatens försorg.
– Jag
vet inte när jag senast sålde en skönlitterär bok av Per Wästberg, Lars Forssell
eller Anders Österling till exempel. Välrenommerade författare med en diger
produktion som jag inte sålt på årtionden. Men som bokhandlare tar man ändå in
dem, det blir att man upprätthåller en kanon. De bara står där och tittar på
en. Sedan kommer plötsligt ett jubileum eller ett dödsfall och då säljer man
några böcker, säger Torgny Schunnesson.
Men
även de billigaste böckerna utanför kanon kan bli värdefulla. När marknaden
rensar sig själv blir de få exemplar som finns kvar sällsynta.
– Om
få exemplar av en bok överlever kan de bli värdefulla och få ett annat liv. När
jag till exempel köpte fotbollsspelaren Gunnar Nordahls självbiografi ”Guld och
gröna planer”, som gavs ut av Bonniers folkbibliotek, online så var den ganska
dyr nu, berättar Ann Steiner.
Torgny
Schunnesson nämner ytterligare en faktor: omslagen.
– Billighetsupplagorna
fick ofta nya illustrerade omslag. Det skulle kunna bli ett samlarområde. I USA
är till exempel vissa deckare ett samlarområde på grund av omslagen, säger han.
Ett
annat exempel på en bok som gått från oönskad till värdefull är Christer
Strömholms fotobok ”Poste Restante” från 1967, berättar Torgny Schunnesson.
–
Den sålde mycket dåligt när den kom. I slutet av 60- och 70-talet låg den i
travar på bokhandlarna och såldes ut för tre-fyra kronor. Men nu för tio år
sedan ungefär blev fotoböcker extremt hett på den antikvariska marknaden. Jag
sålde till exempel ett perfekt exemplar som var signerat av Christer för 20 000
kronor i Paris, säger han.
Jag
fortsätter att botanisera bland hyllorna på Myrorna men hittar inte Ulf
Lundells ”Kyssen”, däremot två inbundna exemplar av hans ”Värmen” som kom 2005.
Samma sak på Emmaus mitt över gatan: ingen ”Kyssen”, men ett exemplar av
”Värmen”. Kanske har det redan hänt, tänker jag, ”Kyssen” har gått från oönskad
till sällsynt. Har jag gått miste om en lysande investering? Är jag för sent
ute?
Men
på tredje stället jag tittar, Röda Korset vid Folkets Park, hittar jag den. Den
första pocketutgåvan från 1982 med den väldiga rosa pussmunnen på. Jämte två
exemplar av ”Fjärilen i glaskupan” och lika många av Caroline Engvalls ”14 år
till salu”. Jag köper ”Kyssen” för fem
kronor och tänker att i framtiden, när alla exemplar försvunnit, kommer jag att
stå i Antikrundan med en riktig raritet.
(Publicerad i Vi Läser nummer 4 2016: http://vilaser.se/nummer/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar