Mannen på tåget

Tågresor är inte bara bra deckarmaterial – de ger dessutom både sinnesro och arbetsro.

OBS: den här krönikan är inte sponsrad av något tågbolag.

Rachel tar pendeltåget till London varje dag. Det är premissen för den bästsäljande deckaren ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins. Rachel ser sitt gamla hus där hennes ex-man bor med barnen och sin nya flickvän. Från tågfönstret ser hon snart också något chockerande som ställer allt på ända.

Tåg tycks ha en särskild plats i kulturen. Filmens födelse skrivs oftast till 1895 då de franska bröderna Lumière visade ett antal kortfilmer i Paris. Bland annat den minutlånga ”Tåget ankommer till Ciotats station” (som är precis vad det låter som).

Om något med deckarpotential mot förmodan skulle hända på de karga slätterna från Skåne till Blekinge skulle jag kanske bli en Rachel. Jag vet inte hur många gånger jag åkt sträckan tur-retur det senaste året på grund av jobb och familj. Förra veckan åkte jag förutom Öresundståg mellan Malmö och Karlskrona dessutom två vändor med Snälltåget till och från Stockholm och ett tåg till och från Danmark.

”Mitt liv är tåg och båt och bil” sjunger Eldkvarn i ”Fulla för kärlekens skull”. Så har det blivit för undertecknad, minus båt och bil. Och inte mig emot. Jag har alltid älskat tåg. Missförstå mig rätt: inte på något snudd på snuskigt sätt som i de klipp man kan hitta på Youtube där någon farbror skriker i förtjusning åt en gammal loktuta. Inte heller på något kalenderbitarsätt (jag kan inte en enda tågmodell).

Nej, för mig handlar det om en stund där man är helt utlämnad till sig själv. Och till tågbolagen då. Förseningar förekommer så klart, men har man ingen tid att passa är det inte så farligt. Snarare skönt. Man får lite extra tid att jobba eller tänka och slipper eventuellt betala biljetten. Jag har alltid förundrats över att folk tycker det är ”bökigt” och tar tid att åka tåg. Som väljer bort några timmar på rälsen men gladeligen sätter sig i bilen och korsar halva landet. Man behöver inte köra själv och tänker man efter är tåg blekingarnas bästa biljett till ”kontinenten”. Fyra timmar från Karlskrona ligger till exempel Louisiana konstmuseum där man just nu kan se den fransk-amerikanska konstnären Louise Bourgeois förunderliga celler hon ursprungligen byggde i en gammal syfabrik i New York.

Kanske borde jag som någon föreslog skaffa ett årskort hos ett tågbolag och ha det som kontor. Planlöst åka en sträcka bara för att få tid att jobba eller tänka. Kanske på Snälltåget där man kan pausa i bistron som fortfarande ser ut som om det var 1976. Avsaknaden av wi-fi i bistron är lite överdrivet. Men på ett sätt är det bra. Man tvingas se skiten som är landet man föddes i. Som ett grått diskvatten brer det ut sig. Men det är där, det finns till – och man kan väl åtminstone titta?

Våga tåga.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/11-16)