Ärligt och rufft
Avantgardet-sångaren Rasmus Arvidsson lägger upp sitt blodiga Nybrohjärta på Hasslöfestivalens stora scen.
Men dessvärre verkar få vara intresserade av att titta.
Under tiden som Nybrobandet Avantgardet har spelat in sina två album har sångaren Rasmus Arvidsson gått från missbrukare och hemlös i London till nykter alkoholist. Snart virar han den brittiska flaggan runt sin svettiga hals medan han lägger fram sitt blodiga hjärta på Hasslöfestivalens stora scen. Hjärtat består av texter om en småländsk socialrealism. De flesta självbiografiska, om just det missbruk Rasmus Arvidsson lämnat bakom sig. Det låter som punk, men låter inte som punk i egentlig mening. Åtminstone tänkte jag det när jag bara hade hört Avantgardet på skiva. Live är det annorlunda.
På scen räcker Rasmus Arvidssons energi till att strömförsörja minst två Hasslöfestivaler till och soundet här betydligt ruffare. Punkifieringen hjälps fram ytterligare av en tatuerad tröjlös trummis, lösa strängar, kastade vattenflaskor, en likaledes kastad mikrofon – och kröns när Rasmus Arvidsson sliter sönder sin t-shirt. Den enda som är svettigare än sångaren i slutet av spelningen är den stackars roddaren som får springa runt och plocka upp i kaoset.
En berusad smålänning i den glesa publikskogen vill att jag ska skriva att det är bra innan han pekar mot sina medåskådare och säger ”men det här är inte bra”. Jag håller med och tänker att Parkscenen, som Avantgardets norrländska kusiner Hurula elektrifierade för några somrar sedan, hade passat bättre. Rasmus Arvidsson gör ändå sitt bästa och får de som letat sig fram till scenen innan Per Gessle att sjunga med – och till och med gå ner i jägarsits.
Hur som helst älskhatar jag enkelheten i Avantgardets texter, som i att rimma ”tröst” med ”bröst”, vilket skänker en air av tonårspoesi mitt i misären de tecknar. Jag har svårare för en annan enkelhet, det vill säga enkla utvägar, som att sjunga om ”samhällets utkant”, ord som genom åren har tappat mening när de har silats genom för många politikermunnar.
Skillnaden mellan Avantgardet live och på skiva illustreras av hur avslutningsnumret ”Horsepundarpop” låter minst tio gånger mäktigare än i hörlurar. En skitig kampballad för de ”som svurit livets mened” där de småländska orden knappt hörs över gitarrerna.
Det låter kanske konstigt men Avantgardet hade förtjänat en mindre scen. Och minst en moshpit.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar