Mjuka pendelrörelser från mys till allvar

Alltid är det någon eller några som är modiga nog att sända sitt ”Sommar” live.

Skådespelaren Stina Ekblad avslutar med säker hand årets ”Sommar”-säsong just så.

Stina Ekblads ”Sommar” är årets sista. Skådespelaren, som rört sig från scen till film, ”Beck” till Bergman, börjar i just det: i slutet. Sommarens slut och dess påminnelse om allas vårt slut. Den eleganta övergången dit från sommarklyschor om bara fötter och flädersaft, ringar in hur Stina Ekblads sommarprat är uppbyggt. En beskrivning av vad hon har på sig i radiostudion bryggar på några sekunder över till en klänning från barndomen. Mjuka pendelrörelser från då till nu, från mys till allvar.

Jag föredrar det före hur många andra sommarprat följer samma dramaturgiska kurva: krisen, sedan framgången. En slags radiosänd svensk version av den amerikanska drömmens ”rags to riches”-historier.

Ekblad tecknar i stället sin livshistoria mellan pendelrörelserna. Den om hur hon växte upp i arbetarklassen men törstade efter något annat. En klassresa till det där andra som började vingligt. Hennes inre jag sa till henne att hon inte skulle tro att hon var någon och att drömmarna om att spela piano och danska balett var ”fråntrattsdrömmar”. Men det tog sig när hon förstod att barndomens livfulla lekar kunde fortsätta som teater.

Stina Ekblads ”Sommar” är snyggt och säkert – men också lite sömnigt. Kanske dock passande för de sista timmarna i hängmattan.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning och övriga Gota Media-tidningar 21/8-2017)