Klas Östergren har sommarpratat tre (!)
gånger tidigare.
I år gjorde han det live och bjöd
uppfriskande nog på få historier från det egna livet.
Klas
Östergren börjar sitt fjärde ”Sommar” (han har pratat 1980,1981 och 2006
tidigare) med att berätta om sitt första framträdande som författare 1975. Med debuten
”Attila” just utgiven kastas den unge Klas till lejonen i form av två
pensionärer som egentligen velat se Bo Setterlind. Och fler anekdoter blir det,
dock få från det egna livet, vilket är uppfriskande.
Det perfekta
sommarpratet verkar vara ett slags avkok på föreställningen om den amerikanska
drömmen, om någon som börjat på noll och kämpat sig uppåt.
Men
detta undviker alltså Klas Östergren, vilket är den stora behållningen
tillsammans med den levande känslan av live, trots att det är lite småsömnigt.
Sammantaget är musiken, som börjar med Janis Joplin och slutar med Richard
Strauss, bäst. Företrädesvis spelar Östergren kvinnliga artister som kontrast mot
de väl gubbiga anekdoterna. Framåt slutet blir det fint metaforiskt med (spelat
eller äkta) darr på rösten om döden, som tyst går bredvid och till slut visar
sig.
Trots
att det inte är spektakulärt på något sätt sticker alltså Östergrens sommarprat
ut. Så stelnat har ”Sommar”-formatet blivit att en 61-årig akademiledamot kan
framstå som en frisk fläkt.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 21/8-2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar