Jag satte mig på tåget till Skurup på väg till första dagen på journalistlinjen med vad jag trodde var ett hemligt vapen. Det som skulle bräda mina blivande klasskamrater och göra mig till kullens starkast lysande stjärna.
Det var en ordlista med svåra ord som jag samlat på mig. Jag kallade den min parlör (bara det ett svårt ord, från franskan? Betyder ordbok).
Jag minns inte vilket av dem jag använde först i någon av enkäterna och nyhetsnotiserna vi fick börja med, kanske ”ekvilibristisk”. Men jag minns att det var överstruket med rödpenna när jag fick tillbaka min text från läraren.
Så var det med det hemliga vapnet – farligt för journalistiken snarare än för mina konkurrenter. Jag började sakta förstå att det inte handlar om någon egoistisk stilonani. En av journalistikens viktigaste uppgifter är att göra komplexa saker begripliga för läsarna. Oavsett om det gäller ett nytt budgetförslag, Owe Thörnqvists Melloframgång, vad ett "meme" är eller storheten med ett visst författarskap eller konstnärskap.
Ett tänk som, bokstavligt talat, måste genomsyra minsta stavelse. Även inom kulturjournalistiken bör det vara ledstjärnan även om den kan locka till mer litterära övningar än enkäter och nyhetsnotiser. För mycket svåra ord, komplicerade meningar och referenser som inte förklaras blir elitism. Den polske författaren Witold Gombrowicz går hårt åt de som glömmer denna viktiga grund i sin dagbok:
"Det gäller att förenkla. Det gäller att göra tillgängligt, underlätta för läsaren! Där har ni vänt honom ryggen, recensionerna flödar över av svårsmälta teser."
Jag hajar därför till när jag läser ordet "diktat" (befallning) i en text på en kultursida och både "interfolieras" (inskjuta) och "triumvirat" (typ: tremannapakt i Romarriket) i en annan.
Bara enstaka felsteg och jag vill inte hänga ut några enskilda skribenter. Min uppfattning är att dessa tendenser har blivit ovanligare.
Vissa skulle kalla det "det intellektuella samtalets förflackning". Att lite oförklarad filosofi eller ett ovanligt ord stimulerar läsaren, ger dem en utmaning. Jag menar tvärtom. Det är så klart annorlunda i nischade tidskrifter eller akademiska publikationer, men i kvälls- och dagstidningsvärlden får läsaren aldrig vändas ryggen. Och för språket handlar det om den starkastes överlevnad. Det utvecklas. Vad är det för mening att använda ett ord ingen längre förstår? De har dött ut av en anledning.
Det handlar som sagt inte bara om språket. Ibland kritiserar kunniga människor mina texter: "här hade du kunnat använda den och dens teorier". Som att jag inte visste det (eller ibland vet jag inte, jag är inte en kunnig människa) men det spelar ingen roll för jag skriver inte för kunniga människor.
En tidning där målet inte är att varje mening ska kunna förstås av alla, är inte en tidning värd namnet.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/3-2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar