Språk som sjuder av liv
Albertine Sarrazins "Astragal" väcker äventyrslusten hos BLT:s recensent.
"Astragal" är en roman om en ung kvinna som skadar sig när hon rymmer från fängelset och räddas av en man som heter Julien. Dess författare Albertine Sarrazin (1937-1967) var en ung kvinna som skadade sin när hon rymde från fängelset och räddades av en man som hette Julien.
Det är därför ingen vågad gissning att många kritiker faller för frestelsen att ta fram Sherlock Holmes-förstoringsglaset och försöka spåra noderna där dikt och verklighet möts när boken nu på nytt kommer ut på svenska. Så inte undertecknad, för "Astragal" (döpt efter astragalen, språngbenet i foten, som huvudpersonen bryter vid rymningen) är så mycket mer.
Allt börjar alltså med en fängelserymning, en inledning som skulle få vilken Hollywood-producent som helst att dregla. Sedan sprakar det loss med en resa genom 1960-talets Paris, berättad på en snabb och yvig prosa som det bitvis slår gnistor om. Fantastiska formuleringar som "och paviljongen med sin belysning beslagtog drömmarna fram till dagen därpå" varvas med sämre gymnasiala diton, som vanligt när man söker den rakast möjliga formuleringen slirar Sarrazin ibland ner i klyschdiket (romanjaget är till exempel "hungrig som en varg"). Det är ett språk man inte får grepp om, som spretar åt alla håll, ojämnt och komplext – som livet. Och "Astragal" är en roman som liksom huvudpersonens inre monolog – hennes problematiska livssituation till trots – sjunger av livskraft. En lust att leva som frodas också hos en som befinner sig på botten lyser genom sidorna. Det handlar till viss del om frihet, den särskilda sorts frihet som föds när man inte har något att förlora.
Det frejdiga språket gör att Sarrazin till och med lyckas få stycken om en sängliggande tillvaro på ett sjukhus i väntan på operation att bli bladvändare. Språket ligger tätt på jaget, det är huvudpersonen Annes resa vi följer med på, hennes historia som berättas. Liksom dialogerna är prosan fint fångad i Maria Björkmans översättning. När den blir intensivare i takt med att jaget blir allt mer förälskad i sin räddare Julien blir det tydligt att "Astragal" först och främst är en kärleksroman: "det där som hoppar och sprakar från hans kropp till min, vad är det för någonting, hur uppstod det?". Jag kommer att tänka på Patti Smith när jag läser, kanske ingen slump då hon skrivit förordet, men språket inbjuder till samma hungriga läsning som hennes "Just kids".
Jag förstår att det är frestande att på nytt ge ut Albertine Sarrazin på svenska. Hon är en potentiell kultfigur – död vid 29 års ålder och före detta kåkfarare (och ja, omslaget pryds av ett svartvitt fotografi av författaren med en cigarett i handen) – men romanen är stark nog att stå ensam utanför denna mytiska och kommersiellt gångbara kontext.
Patti Smith beskriver i sitt fina förord hur hon lockades att resa ut i världen med "Astragal" i bagaget. Jag förstår henne: efter att ha slagit ihop boken blir jag sugen på att kolla upp nästa flyg till Paris. För även om man likt Anne kan skada sig i fallet gäller det att kasta sig ut ibland.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 13/8-2015 och Borås Tidning 17/8-2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar