Mäktig Thåström avslutade Hasslöfestivalen
Hasslöfestivalens förmodat sista konsert är också kanske dess bästa.
Joakim Thåström tar med oss på en hypnotisk åktur i sitt universum.
Jämfört med fredagen har Hasslöfestivalens stora scen bytt till en mörkare skrud. Det är som om fredagens avslutningsakt Tomas Ledin och antikrist avlat ett oäkta barn i Hasslönatten.
En avkomma som kommer in en stund efter bandet iklädd röd kostym och svart hatt och laddar med Carolina Klüftska handtics innan han fattar mikrofonen.
Och som han gör det. Ljud, ljus och ett otroligt samspelt band är en perfekt inramning till Joakim Thåströms unikt skrovliga röst som låter mäktigare än på skiva. Han liksom värker fram orden, lutad mot mikrofonstativet. Här finns inget mellansnack att tala om, musiken står i fokus, på sin höjd ett "tack" eller "varsågoda".
Han sparar på rösten, som skär som en kniv för att citera "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce", vilket är ett utmärkt exempel som illustrerar skillnaden mellan Thåström live och på skiva. Här plockar han oväntat fram alla talanglösa skolmusikers lott, triangeln, och bankar tillsammans med bandet fram en suggestiv ljudmatta som inte bör beträdas utan skyddsskor. Det blir nästan otäckt, en slags Dr. Thåströms skräckkabinett, men man tittar inte bort, ögonen dras mot scenen som tungan till ett sår i munnen. Eller som i "Kort biografi med litet testamente" där det verkligen låter som att Thåström – som själv hängt på sig en gitarr – menar varje ord han sjunger.
Beträffande vilka låtar han spelar så är majoriteten från de senare soloalbumen, vilket är befriande en anti-nostalgi, trots att jag hör några besökare besviket muttra om Ebba Grön.
De få äldre låtar han kör, som Imperiets "Jag är en idiot", gör han bra men de nya är på en annan nivå. Till "Samarkanda" står undertecknad som hypnotiserad och kan inte ens förmå sig att ta upp anteckningsblocket.
Alla som ställt sig frågande till Thåströms dragningskraft får svar den här kvällen på Hasslö. Konserten är en upplevelse som framkallar ett sug i magen som borde försätta Axels tivoli som blinkar i bakgrunden i konkurs.
Om det nu är den sista Hasslöfestivalen vi precis varit med om kan jag inte tänka mig en bättre kistbärare än Joakim Thåström.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 12/7-2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar