Krönika Nobelpriset i litteratur 2013

Bara en kort stund efter det att kamerorna och tillropen från den samlade presskåren tystnat och Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund försvunnit bakom dörren i Börshuset i Stockholm plingar det till i min mejlinkorg. Det är ett nyhetsbrev från en nätbokhandel som jag tydligen prenumererar på som upplyser mig om att de saluför böcker av ”Alice Munro – årets nobelpristagare i litteratur”.

Inte alls konstigt, men det lämnar mig ändå med en avsmak. För nätbokhandeln är här inte bara snabba, utan har riktat in sig på en tydlig målgrupp. De som aldrig läst den 82-åriga kanadensiska författaren Alice Munro – enligt Svenska Akademiens motivering ”den moderna novellkonstens mästare”– men likväl klickar på köp när nyhetsbrevet kommer och hon associeras med nobelpriset i litteratur.

Att skaffa en bok av den nya vinnaren blir ett frikort för de som kallar sig litteraturintresserade, ett sätt att säga ”titta, jag har koll”. Inget fel i att priset belyser ett kanske undangömt författarskap och skänker vinnaren lite välbehövliga intäkter. Men hur många läser verkligen böckerna? Blir de inte bara en bokrygg i en hylla? På samma gång en inredningsdetalj och ett kvitto på intellektuell verkshöjd.

Med ovan sagt har jag en uppmaning till Svenska Akademien: fortsätt på den inslagna vägen med den relativt mediaskygge Munro och ge nästa års pris till Thomas Pynchon! Den mystiske amerikanske författaren som inte ens låtit sig fångas på bild. Och som faktiskt nämns i förhandssnacket år efter år. Han skulle förmodligen inte dyka upp för att hämta priset och vilket porträtt skulle den där nätbokhandeln använda i sitt nyhetsbrev?

Fast vid närmare eftertanke var det längesedan Pynchon, nu 76, skrev bakom neddragna persienner i ett minimalt rum i Kalifornien, till synes oberörd av att han dubbats till stjärnskott på den postmoderna litteraturhimlen.

Jag läser i en artikel i New York Magazine att han numera bor i en sexrumslägenhet värd på Manhattan i New York. Gift med sin litterära agent och med en son på privatskola. För Pynchons senaste bok ”Bleeding Edge” florerar just nu en reklamtrailer på nätet.

Och nobelpriset i litteratur har väl långt innan de elektroniska nyhetsbrevens tid varit kopplat till pengar? Ryktas det inte om att Karl Axel Karlfeldt fick priset postumt 1931 för att hans efterlevande skulle kunna betala sina skulder till Akademiledamöterna? Och finns det inte även ett rykte om att Jean-Paul Sartre, som avböjde priset 1964, senare ska ha ändrat sig när han fick reda på att det rörde sig om en prissumma och försökt hämta det i efterhand? Minns också ifjol då beslutet att ge priset till Mo Yan följdes av jävsanklagelser mot Akademiledamoten Göran Malmqvist som översatt flera kommande verk av den den kinesiske författaren.

Så nej, det är nog oundvikligt. Nobelpriset i litteratur är pengar. Tillkännagivandet ett jippo. Och även litteraturen bortom topplistorna och deckarna är i mångt och mycket kommers.

Jag får väl i stället se till att avsluta min prenumeration på nyhetsbrevet lagom tills den där oktobertorsdagen nästa år.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 11/10-2013)